Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsen som kraftyttring - Trögheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
RÖRELSEN.
Biljardkulan distanseras i sanning av det roterande hjulet! I vår tid då man med
kullager kan ha ett väl centrerat hjul gående dygnvis av sig självt är detta än mer
tydligt. Ju mer man röjer undan alla hinder mot rörelsen, desto längre kan den pågå, vare
sig det är en rätlinig translationsrörelse från ort till ort eller en på samma ort
försiggående rotationsrörelse kring en väl centrerad axel. Finns det måhända andra lika
naturliga rörelseformer av den art, att kroppen, när den väl satts i gång, av sig själv fortsätter
rörelsen i obegränsad tid, så snart alla hinder undanröjas? Svaret på den frågan är
jakande, det skola vi se längre fram (sid. 457).
Vi veta av vad här tidigare framhållits att en banas geometriska form växlar med
referenssystemet (se sid. 365). Man kan då fråga sig: i förhållande till vilket system
skall den naturliga rörelsen beskrivas för att ha här angivna egenskaper. Denna fråga
kommer i det följande att beröras och får i nästa kapitel sitt slutgiltiga svar.
Den s. k. tröghetslagen. Den antika uppfattningen om cirkelrörelsen såsom
fortgående av sig själv tillämpades egentligen aldrig på jordiska rörelser, utan man synes
ha uppfattat det som en självklar sak, att varje rörligt jordiskt föremål har tendens att
återfalla i vila. Ja, Aristoteles säger uttryckligen i åttonde boken av sin »Fysik» att »alla
rörliga kroppar erhålla sin rörelse av något annat», och han tillägger på ett annat ställe
att »varje rörlig kropp alltid hålles i gång av något.»
Denna tro på en kropparnas tendens att återfalla i vila synes ha dominerat hela
medeltidens tänkande, och vi ha sett att inte ens Leonardo da Vinci hade lyckats helt
frigöra sig från den; han var dock mera fördomsfri än de flesta av sina samtida. Leonardo
har bland sina anteckningar noterat några dynamiska iakttagelser, av vilka en i detta
sammanhang har ett rätt stort intresse. Leonardo staplade på varandra brickor till en
hög stapel och kunde med en linjal slå ut en bricka vilken som helst ur stapeln utan att
denna föll omkull eller någon annan bricka följde med. När muraren med sin hammare
knackar de nyinlagda stenarna till rätta, betjänar han sig av samma rön: de
angränsande stenarna förbliva i vila trots hopfogningen. Det av Leonardo påpekade
förhållandet uppfattades på sin tid som ett uttryck för en tendens till vila hos materian,
som ett slags lättja, tröghet. I sina berömda »Brev till en tysk prinsessa» säger den store
Leonhard Euler: »Termen tröghet infördes först i vetenskapen av dem som gjorde
gällande att varje kropp har en tendens mot vila. Man betraktade kropparna som lata
människor, som föredraga vilan framför arbete och tillskrev kropparna en avsky för
rörelsen liknande den, lata människor ha för arbete, så att termen tröghet betecknade
ungefär detsamma som lättja.»
Emellertid gick det ej utan konflikter att på detta sätt uppfatta rörelsen som
något som alltid måste underhållas. Redan Aristoteles var fullt medveten om
svårigheterna i ett dylikt betraktelsesätt och han säger i sin Fysik: »Vi böra nu rörande kroppar
i framåtskridande rörelse lösa en rätt så besvärlig fråga. Om nämligen varje rörlig kropp
alltid hålles i gång av något, hur kan det då vara möjligt, att vissa kroppar, som icke
själva kunna sätta sig i gång, t. ex. en utkastad kropp, bibehålla en rörelse utan att
rörelseorsaken som satt den i gång fortfarande direkt verkar på den? Om man svarar att
detta beror på att rörelseorsaken som satt den i gång också håller något annat i rörelse
t. ex. luften, vilken således själv i första hand rör sig och i andra hand överför denna
rörelse, så är det fortfarande lika omöjligt att rörelsen kan hållas i gång sedan
rörelseorsaken icke längre verkar. Utan det fordras att det hela på en gång sättes i gång och på
en gång stannar när den första rörelseorsaken ej längre verkar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
