Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsen som kraftyttring - Trögheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖRELSEN SOM KRAFTYTTRING. TRÖGHETEN.
407
Något avgörande svar på frågan lämnas icke i dessa ord, men de belysa bjärt vilka
svårigheter frågan om rörelsens underhållande erbjudit för en av mänsklighetens största
tänkare. Galilei var, som vi sett, den förste som anade rätta sammanhanget, och
Cartesius var strax därefter den förste som gav ett klart uttryck åt den nya tidens
uppfattning av frågan, då han i sina »Filosofiska Principer» på följande sätt formulerade
»naturens första lag»:
»Den första lagen utsäger att varje ting för sig så mycket som möjligt förbliver i
samma tillstånd och att det ej förändras annat än genom sammanträffande med andra.
Sålunda se vi dagligen, att när ett stycke materia är fyrkantigt så förbliver det
fyrkantigt, såvida intet annat inträffar som ändrar dess form, och är det i vila, så börjar det
ingalunda att av sig själv röra sig. Men har det en gång begynt att röra sig, så hava vi
heller intet skäl att tänka att det någonsin upphör att röra sig med samma styrka,
så-länge det ej möter något som fördröjer eller hejdar dess rörelse. Vi kunna därav således
draga den slutsatsen, att därest en kropp en gång börjat att röra
sig, fortsätter den därefter att röra sig, så att den aldrig
stannar av sig själv. Men eftersom vi bebo en jord, vars beskaffenhet är
sådan, att alla rörelser som utspelas omkring oss efter en kort tid upphöra och detta
ofta på grund av skäl som äro dolda för våra sinnen, så ha vi redan från begynnelsen av
vårt liv bedömt detta som om dessa rörelser, vilka upphöra på grund av för oss okända
orsaker, skulle stanna av sig själva, och vi hava alltjämt benägenhet att tro något
liknande om alla rörliga kroppar i världen, nämligen att de naturligen stanna av sig
själva och sträva mot vila, därför att vi vid flera tillfällen tyckt oss ha iakttagit detta.
Och icke desto mindre är detta en falsk fördom, som står i uppenbar strid mot naturens
lagar: ty vilan står i motsats till rörelsen, och intet övergår i sin motsats eller upphäver
sig självt, när det ledes av sin naturliga instinkt.»
»Varje dag se vi bevis för denna regel uti kroppar som skjutits i väg, ty det finnes
ingalunda något annat skäl för att de fortsätta att röra sig, när de befinna sig bortom
handen på den som bortstött dem, än att i följd av naturens lagar alla kroppar som äro i
rörelse fortsätta att röra sig, ända tills deras rörelse hejdas av några andra kroppar. Och
det är tydligt att luften och andra vätskeliknande kroppar bland vilka vi se tingen röra
sig så småningom minska hastigheten i deras rörelse: ty vi kunna ju med handen känna
luftens motstånd, om vi tillräckligt hastigt vifta en uppfälld solfjäder, och det finnes på
jorden intet flytande ämne som ej hindrar kropparnas rörelse på ett ändå mera
påtagligt sätt än luften.»
Uti den »andra naturlagen» kompletterar Cartesius denna nu citerade av oss
spärrade lag. När den store Isaac Newton 1687 utgav det arbete som skulle bilda epok i
dynamikens historia upptog han den cartesianska formuleringen i svagt modifierad form
som dynamikens »lex prima» (första lag):
»Varje kropp förbliver i ett tillstånd av vila eller
likformig rätlinig rörelse, så länge den icke av yttre krafter
tvingas till en ändring.»
Denna lag kallas numera för tröghetslagen och ordet tröghet har därvid fått en helt
annan betydelse än den ursprungliga. Använder man Eulers drastiska, från medeltida
skolastiska tänkande hämtade bild, är denna tröghet icke längre en motsvarighet till
människans lättja utan snarare till hennes envishet eller halsstarrighet. I
populärvetenskapliga framställningar ser man ofta tröghet definierad i dylik skolastisk form som
»materians oförmåga att av sig själv ändra sitt tillstånd av vila eller rörelse». En sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
