Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsen som kraftyttring - Trögheten - Det dynamiska kraftbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
RÖRELSEN.
Fig. 322. Fantastiskt förslag till kanon som
skjuter runt hörn, visande att dynamiken
under renässansen blott var i sin linda. Efter
den framstående militäre skriftställaren Roberts
Valtario (1532).
definition är förkastlig av mer än ett skäl. Först och främst därför att om trögheten är
en egenskap hos materian, kan den ej gärna vetenskapligt definieras som en frånvaro av
en annan egenskap, nämligen frånvaro av förmågan att »av sig själv ändra» sitt tillstånd.
Hela uttryckssättet vittnar för övrigt snarare om en besvikelse över att materian icke
i likhet med djuren »själv» (!) förmår bestämma över sitt rörelsetillstånd än om en
verkligt definierbar egenskap. Dessutom är denna populära formulering i anslutning till ett
mycket oklart »rörelsetillstånd» allt annat än befrämjande för en klar uppfattning.
Från naturvetenskaplig ståndpunkt karakteriserar man alltid materians
egenskaper och tillstånd medelst kvantiteter, d. v. s.
mätbara storheter. Skulle man därför
verkligen vilja definiera trögheten som en dylik
mätbar egenskap, nödgas man betydligt mera
klargöra sina begrepp. Sin verkligt
naturvetenskapliga formulering fick tröghetslagen
först av Newton uti dennes berömda »lex
secunda» (andra lag) och av denna framgår, att
trögheten hos en kropp mätes av dess vikt eller
massa. Uti den nutida mekaniska vetenskapen
är tröghetslagen i den gängse cartesianska
formuleringen därför fullkomligt överflödig.
Att den uti denna formulering dock envist
håller sig kvar i många framställningar har
nog sin orsak däri, att Newton själv, säkerligen
av hänsyn till den cartesianska dynamikens
dåtida stora auktoritet, anför den som en
fristående lag »lex prima», som han ställer upp
framför sin egen mera djupgående tröghetslag,
hans »lex secunda». När sedan Newton blivit
den allt överskuggande auktoriteten inom
dynamiken, har man varit lika hänsynsfull mot
hans framställningssätt, och tack vare denna
dubbla, mer än trehundraåriga hänsynsfullhet
har tröghetsbegreppet i elementär
framställning bibehållit sin oklarhet.
Det dynamiska kraftbegreppet.
Antikens dynamik. I alla tider har man, enligt vad vi nu sett, haft klart för sig
att rörelser antingen fortgå naturligt av sig själva eller ock underhållas av en yttre
orsak. Frågan om den naturliga rörelsen ha vi i det föregående avfärdat och det
återstår oss att nu behandla den rörelse som härrör från en yttre orsak. I första hand
måste vi då klargöra orsakens egen natur, framför allt det inflytande orsaken har på
rörelsens förlopp.
Frågan om orsakens natur och verkan har i alla tider varit dynamikens stora
stötesten. Begreppen ha växlat och de språkliga uttrycken ha ibland växlat, fastän
begreppen varit desamma, ibland ha uttrycken däremot varit desamma, fastän begreppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
