Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsen som kraftyttring - Det dynamiska kraftbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
RÖRELSEN.
Studerar man gångna tiders litteratur, så kan man se, hurusom den antika
synpunkten omfattades av alla forskare ända fram till mitten av 1600-talet. Den moderna
synpunkten bryter glimtvis fram hos Leonardo da Vinci, Stevin, Galilei och Cartesius, men
ingen har ännu lyckats klart inse den grundväsentliga skillnaden mellan de bägge
synpunkterna. Hos Huygens och Newton har den moderna synpunkten däremot
fullständigt slagit igenom, men det tog sedan nästan hundra år innan andra började se klart
i denna fråga.
Vid den likformiga rörelsens arbetsprocesser kan man utan vidare uppfatta de
verkande krafterna rent statiskt; sedan rörelsen väl kommit i gång skulle den fortgå av sig
själv, och därför har striden mellan dragkraft och motstånd ej det ringaste med själva
rörelsen att göra. Rörelsen kan rent av utnyttjas till statiska betraktelser, då Aristoteles’
princip i vår tid kallas »De virtuella hastigheternas princip», ty striden gäller snarare
jämvikten mellan den synliga dragkraften och det mer eller mindre påtagliga
motståndet. Men när olika kroppar kedjas samman i maskinerna, och den lättare vikten
höjer den tyngre, då faller det i ögonen att dragkraften och lasten var för sig kunna
röra sig med olika hastigheter. Därför kommer hastigheten, som vi veta, med vid
bedömningen av den likformiga rörelsens dynamik, så att en kropps mekaniska verkan
icke blott blir proportionell mot kroppens tyngd utan även mot dess hastighet: den
mätes i det slags belopp vi tidigare kallat effekt.
Vi veta enligt det föregående att Aristoteles av dessa riktiga iakttagelser leddes till
en sådan formulering av sin princip att den även kom att tillämpas på mera allmänna
dynamiska fenomen. Denna formulering vilken vi redan återgivit (se sid. 350) återfinnes
— något modifierad och skärpt — uti sjunde boken av hans »Fysik»:
»Om igångsättaren är A, den rörliga kroppen B, längden på den tillryggalagda
vägen C och den använda tiden är D, då skulle samma orsak1, nämligen orsaken A, på
samma tid förflytta hälften av B utefter en väg som är dubbla C, och den skulle flytta
den vägen C på hälften av tiden D, ty på så sätt bevaras proportionaliteten.»
Satsen är i denna formulering i huvudsak lik den formulering vi tidigare i modern
terminologi just tolkat så, att den effekt som utvecklas under förflyttningen av en kropp
(i tyngdens riktning) är lika med kroppens tyngd gånger dess hastighet. Emellertid har
den i ovanstående formulering måhända nyanserats något mera i sådan riktning, att man
lätt kan glömma, att här från början underförståtts att kroppen som sättes i gång är en
last som höjes och att »orsaken» är en annan kropp, som sänkes med en fullt
bestämd hastighet, så att orsaken i grund och botten ej är en kraft utan utgöres
av en bestämd tillförd effekt, vars värde förutom av hastigheten och kraftens storlek
även betingas av rörelseriktningen.
Man har väl knappast någon anledning att anse att Aristoteles själv skulle glömt
bort det som tyst förutsättes i denna sats. Men däremot ligger intet förvånande i att
hans kommentatorer och översättare stundom helt åsidosätta dessa synpunkter. Och
så kommer det sig att 500-talets kommentator Simplicius återgiver satsen utan någon
reservation som skulle hänvisa på att satsen gäller effektmåttet och ej kraftmåttet,
medan araben Thåbit ibn Kurrah skärper den i sådan riktning att man helt
glömmer det sammanhang ur vilket satsen framsprungit. Uti sin »Bok om vågen» säger
den senare nämligen:
»Om två rörliga kroppar på samma tid gå olika vägar, så är förhållandet mellan dessa
bägge vägar lika med förhållandet mellan den förras drivkraft och den senares drivkraft.»
1 Även här säger Aristoteles »kraft», jämför noten sid. 350.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
