Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsen som kraftyttring - Det dynamiska kraftbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖRELSEN SOM KRAFTYTTRING. DET DYNAMISKA KRAFTBEGREPPET.
411
»Denna sats är självklar», tillägger han, »mellan den och förståndet finnes ingen
förmedling.» Således är det icke heller behövligt att underförstå något om rörelseriktningen,
satsen betraktas som absolut allmängiltig. Senare tiders erfarenhet har dock visat att
så ej är fallet. Bl. a. veta vi exempelvis, att en kropp som rör sig på ett horisontellt, jämnt
underlag sedan den väl kommit i gång endast kräver en svag drivkraft, medan den
däremot i vertikal, uppåt riktad rörelse säkert kräver en betydligt större drivkraft (lika med
dess tyngd). På samma tid går samma kropp med andra ord lika vägar, utan att
drivkraften i bägge fallen är densamma. Thåbit ibn Kurrah har således tagit ett djärvt
steg in på en farlig väg. Och efter allt att döma har det medeltida tänkandet följt honom.
Helt igenom oriktig är satsen dock icke, även om man förväxlar kraft och effektmått,
det veta vi enligt det föregående; felaktig blir den först om man tillämpar den utan tanke
på rörelseriktningen. Fullkomligt riktig blir satsen däremot, oberoende av
rörelseriktningen och sättet för rörelsens förmedling, om man blott tillämpar den på själva
igång-sättning^ögonblicket. Vid igångsättningen utgår man ju från vila, och de krafter som
rubba vilan kunna därför statiskt värderas, och genom enkla försök kan satsens
riktighet lätt påvisas. Ett modernt exempel, som brukar användas till att belysa begreppet
tröghet, men som likaväl belyser den aristoteliska satsens tillämpning på kraftmåttets
dynamiska betydelse, är följande. Om man vid en på horisontella skenor rörlig
järnvägsvagn fäster en kraftig dynamometer och sträcker denna, tills ett visst statiskt
kraft-mått uppnås, samt under en viss tid håller denna dragning oförändrad samt därefter
låter dragningen upphöra, så kommer järnvägsvagnen under denna tid så
småningom i rörelse, och i det ögonblick dragningen upphör, har den tillryggalagt en viss väg
och uppnått en viss hastighet. Upprepan man försöket med en dubbelt så stor dragande
kraft, så visar det sig, att vagnen efter samma tids förlopp tillryggalagt en dubbelt så stor
väglängd och fått en dubbelt så stor hastighet. Skulle man lasta vagnen så att
totalvikten fördubblas, kan man återigen på samma tid som förut uppnå den avsedda
hastigheten, men kraften måste nu fördubblas. Ju större vikt kroppen har, desto svårare är det att
rubba den ur dess vila; det är icke på grund av att vagnens massa äger tyngd, vilken lyftes
uppåt, som kraft behöves, utan därför att vagnens massa äger »tröghet», så att det tager tid
att sätta den i gång. Kroppens vikt kan således i viss mån tagas som mått på kroppens
tröghet, uppfattad såsom visande sig i större eller mindre tidsutdräkt vid igångsättning.
När satsen således i dylika fall, där det ej längre är tal om den flyttade tyngdens
effekt utan om verklig kraftverkan utövad på en trög massa, faktiskt innebär en hel del
sanningsvärde, får man icke undra på, att den i sin allmänna form visat sig äga livskraft,
ända tills erfarenheten förde mänskligheten fram till sådana insikter, att inför dem
satsens allmängiltighet måste falla. Satsen blev genom den dubbla förväxlingen av effekt
och kraft, tyngd och massa ett steg mot sanningen, ett livskraftigt träd som blott
behövde beskäras på lämpligt sätt.
I anslutning till det föregående kunna vi kalla satsen för antikens dynamiska lag och
formulera denna felaktiga lag sålunda:
Den drivande kraftens storlek är proportionell mot
produkten av den rörliga kroppens massa och dess hastighet.
Satsen som, det upprepa vi ännu en gång, är en mer eller mindre omedveten
omformulering av den riktiga satsen: den höjande kraftens effekt är proportionell mot
produkten av den rörliga kroppens tyngd och dess hastighet, hyllades som sagt även
av renässansens största forskare, en Leonardo, en Galilei m. fl., och den utgör bl. a.
fundamentet i den märkliga Sta tik som Varignon publicerade år 1687.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
