Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Gravitationen som rörelseorsak - Newtons gravitationsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAVITATIONEN SOM RÖRELSEORSAK. NEWTONS TEORI.
431
från en kropp och träffar en annan avlägsen kropp i samma ögonblick skall
motverkas av en lika stor återverkan från denna. Emellertid har Newtons lag vunnit
en sådan auktoritet, att exempelvis den store H. Poincaré velat förkasta en av
nobelpristagaren H. A. Lorentz uppställd strålningsteori enbart av den anledningen att den
stod i strid mot lagen om verkan och återverkan. Newtons exempel med hästen och
stenen är ett ganska magert belägg emot en dylik strålningsteori. Välvilliga människor
som krampaktigt vilja fasthålla vid denna lag ha sökt prestera »bevis» för densamma.
Nu är det så, att man aldrig kan bevisa något om naturen utan att till grund eller
premiss ha någon iakttagelse som indirekt innebär en bekräftelse på det som skall bevisas.
Dessa bevis, varav man även ser exempel i elementära läroböcker, sakna emellertid
dylika klart uttalade premisser och äro fördenskull allt annat än vederhäftiga. Det
starkaste stödet som givits denna lag finner man just i den geniala tillämpning på
astronomiska förhållanden som Newton genomförde och som vi nu skola behandla.
Den acceleration som styr jordens och övriga planeters rörelser kring solen är som vi
sett beroende av avståndet till solen, och dess produkt med avståndets kvadrat är
densamma för alla planeterna, så att accelerationen ej beror av de olika planeternas
egenskaper utan enbart av avståndet samt dessutom möjligen av solens egenskaper. Kraften är i
sin tur produkten av accelerationen och respektive planeters massa. Den gravitationskraft
som tvingar jorden in mot solen är således proportionell mot jordens massa, men enligt
lagen om verkan, och återverkan tvingas även solen in mot jorden av en lika stor kraft,
och denna kraft måste fördenskull anses vara produkten av solens massa och solens
acceleration. Härav kan man draga den slutsatsen att den attraktionskraft (av lat. attrahere,
draga till sig) som ömsesidigt förefinnes mellan solen och jorden är
proportionell mot både solens och jordens massor och omvänt proportionell
mot kvadraten på avståndet. Solens massa kan således anses spela in som en faktor i de
olika planeternas acceleration mot solen. På samma sätt kommer jordens massa att vara
avgörande för månens acceleration mot jorden, och däri skulle man kunna se förklaringen
till att proportionalitetsfaktorn för planeternas acceleration är 300000 gånger så stor
som månens; man kunde nämligen antaga att solen har en massa som är 300 000 gånger
jordens. Detta antagande är icke otroligt med hänsyn till solens volym.
Är denna Newtons övertygelse om riktigheten av lagen för verkan och återverkan
mellan två kroppar även befogad för tvenne långt från varandra belägna himlakroppars
attraktion, skulle man således kunna få en enhetlig lag för både attraktionen mellan
planeterna och solen och för attraktionen mellan månen och jorden. I matematisk form
skulle den kunna klädas sålunda (attraktionskraften mellan två kroppar) =
(gravita-tionskonstanten) x (produkten av deras massor) : (kvadraten på deras avstånd) eller i
bokstavssymboler f — k • —~—, där f är kraften, ena massan, m2 andra massan, r
avståndet och k gravitationskonstanten.
Newton tog emellertid steget fullt ut och dekreterade som en allmän naturlag, att
två kroppar vilka som helst i universum, från stoftgranden och till stjärnhimlens
jätteklot, alla ha den egenskapen, att deras minsta delar inbördes dragas mot varandra av
krafter, vilkas storlek kan beräknas i överensstämmelse med ovanstående formel. Denna
lag kallas lagen om den allmänna gravitationen.
Planetrörelsernas störuingar. Trekropparsproblemet. Lagen om den allmänna
gravitationen, vilken i sig omsmält Keplers tre lagar, betyder egentligen ett steg förbi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
