Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Gravitationen som rörelseorsak - Newtons gravitationsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
RÖRELSEN.
Kepler, tack vare den universalitet den kunnat ges med hjälp av lagen om verkan och
återverkan. Den måste därför även betyda ett framsteg i vår uppfattning av de rörelser,
på vilka Kepler tillämpat sina lagar. Det visar sig också mycket riktigt att
planetrörelsen endast med en viss approximation kan sägas följa de keplerska lagarna; lagen om
verkan och återverkan innebär i viss mån en motsägelse mot dessa lagar, vilka blott
tjänstgjort som byggnadsställning för den mera omfattande lagen om den allmänna
gravitationen. När denna stolta byggnad väl var färdig måste byggnadsställningen raseras.
Förefinnes nämligen en allmän attraktion mellan samtliga himlakroppar, då kan
man icke bedöma dem två och två med bortseende från de återstående, utan man måste
taga dem i gemen. Världsrummet berövas återigen sitt centrum; det ligger icke ens i
solen utan ändrar läge med himlakropparnas rörelse —varje himlakropp är ett centrum
för sig, ett verkligt gemensamt centrum saknas. Det är för himlakropparna två och två
som Keplers lagar kunna stämma med gravitationslagen, men tillkommer en tredje eller
flera andra himlakroppar, då måste man tänka på att förhållandena väsentligt
förändras. Då är det icke bara gravitationen mellan en planet och solen som bestämmer
planetens rörelse, utan gravitationen till andra planeter måste inverka störande. Man har
således att räkna med ett flertal andra krafter än just dem som skulle givit den keplerska
rörelsen. Störande krafter, perturbationer (av lat. perturbatio, förvirring), uppträda och
dessa äro riktade mot de andra planeterna. Då nu planeterna ömsom äro nära varandra
ömsom längre bort, kommer denna störande inverkan att växla med tiden och i hög grad
komplicera rörelsen.
Särskilt för månens vidkommande är det lätt att inse att komplikationerna
kunna bli rätt betydande. Månen har icke blott gravitation mot jorden, tyngd,
den har det även mot solen; vid fullmåne äro bägge dessa gravitationskrafter
riktade mot jorden; vid nytändning är den förra, som alltid, riktad mot jorden, den
senare däremot åt motsatt håll, eftersom månen står emellan jorden och solen. Vid
fullmåne »faller» månen således starkare mot jorden än vid ny. I andra ställningar blir
verkan resultatet av två mot varandra snett ställda kraftverkningar och deras resultant
pekar därför icke rakt mot jorden: månen »faller» åt sidan i förhållande till jorden.
Matematiskt har man studerat rörelsen för ett dylikt system av tre graviterande kroppar
(solen, jorden, månen) och försökt på förhand beräkna alla rörelsemöjligheter. Detta
problem kallas trekropparsproblemet.
Redan Newton gjorde uti sina »Principia» beräkningar över de perturbationer som
solen orsakar i månens rörelse kring jorden och lyckades kasta en del ljus över de
oregelbundenheter som vållat tidigare astronomer, icke minst Ptolemaios, sådant bryderi.
Svårigheterna, som för andra teorier varit nästan oöverkomliga stötestenar, syntes
giva en god bekräftelse åt den newtonska teorien.
Upptäckten av planten Neptunus. En annan märklig bekräftelse på den
newtonska teorien gav studiet av planeten Uranus’ rörelse. Denna planet hade 1781 upptäckts
av Hen engelske astronomen William Herschel och därmed bröts planetkedjans heliga
sjutal som spelat en sådan dominerande roll i alla tiders mer eller mindre pythagoreiskt
färgade mystik. Planeten i fråga företedde emellertid rätt så stora avvikelser i sin
rörelse och syntes fullständigt gäcka den newtonska lagen. Tack vare de matematiska
metoder, som 1700-talets stormän’ Euler, Clalraut, d’Alembert, Lagrange och
framför allt P. S. Laplace (1749—1827) utarbetat för beräkning av planetbanor i
överensstämmelse med Newtons teori, kunde man beräkna Uranus’ bana och dess väg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
