Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Gravitationen som rörelseorsak - Newtons gravitationsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAVITATIONEN SOM RÖRELSEORSAK. NEWTONS TEORI.
433
Fig. 331. P. S. Laplace.
Efter ett samtida stick.
skala eller efemerid med stor noggrannhet, så att man även tog hänsyn till de
perturba-tioner som de ganska stora planeterna Saturnus och Jupiter måste orsaka.
Den franska vetenskapsakademien utfäste år 1790 ett pris för en sådan beräkning,
och den framstående franske astronomen Delambre beräknade på basis av de
laplace’ska metoderna en tabell över efemeriden för Uranus. Överensstämmelsen med
observationerna var emellertid mycket dålig och en av Bouvard 1821 företagen
kontrollräkning ledde icke till bättre tabeller. Den rebelliska planeten, som man kallade
Uranus, gick sin egen väg obekymrad om beräkningarna och hotade starkt den
newtonska tankebyggnaden. Man uppställde en mängd nya hypoteser för att komma
ifrån detta generande faktum — en av dem
var hypotesen om att störningarna härrörde från
en ännu icke upptäckt planet. Denna hypotes
skulle sedan i händerna på den skicklige franske
astronomen U. J. J. Leverrier (1811—1877) ge
gåtans nyckel. Leverrier hade som repetitör i
astronomi vid Ecole Polytechnique förskaffat sig ett
stort anseende som pålitlig och fyndig kalkylator.
På Aragos uppmaning reviderade han Bouvards
kalkyler, avlägsnade en del felaktigheter och
genomförde beräkningarna med en utomordentlig
precision. Men förgäves.
Leverrier tog nu upp hypotesen om en
störande planet och sökte ur störningarnas storlek
och variationer i överensstämmelse med Newtons
lag beräkna denna okända planets storlek och läge
vid olika tidpunkter. Den 1 juni 1846 meddelade
han franska vetenskapsakademien resultatet av
sina kalkyler: En störande planet kan giva full
förklaring till oregelbundenheterna i Uranus’ gång
och denna planet måste, om den existerar, den 1
januari 1847 ha en longitud på 325° och felet i denna
värdering kan på sin höjd vara 10°. Efter ytterligare några månader kunde Leverrier efter
sina kalkyler ge ändå närmare anvisningar om läget och planetens storlek och avstånd.
Den 18 september sände han anvisningen till astronomen J. G. Galle vid observatoriet
i Berlin, den 23 mottog han brev om att den nya planeten, sedermera benämnd
Nep-tunus, var upptäckt och att dess rörelse försiggick i överensstämmelse med hans
angivelser.
En mera påtaglig bekräftelse på lagbundenheten i planeternas rörelse kan man
knappast begära; den citeras också ofta som ett slående bevis på naturvetenskapens
siareförmåga. Den är dock blott ett enstaka exempel bland tusentals mindre
uppseendeväckande; Newton själv kunde på basis av sin teori förutsäga var på himlen 1681 års
komet vid ett visst klockslag skulle befinna sig. Ja, den är icke ens enastående i sitt slag,
ty den engelske astronomen J. C. Adams (1819—1892) hade redan två år före Leverrier
gjort liknande beräkningar och inlämnat resultatet till den Kunglige Astronomen i
Greenwich — vilken dock icke ansett det löna mödan att göra några efterforskningar på himlen!
Trekropparsproblemet har under senare delen av 1800-talet varit underkastat
förnyade beräkningar och här har en rad svenska astronomer gjort en bestående insats.
28—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
