Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudet som rörelse - Svängande strängar och luftpelare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUDET SOM RÖRELSE. SVÄNGANDE’ STRÄNGAR OCH LUFTPELARE.
545
Fig. 455. Olika skeden av rörelsen hos en sträng
som anslagits med en skarp spets vid en fjärdedel
av dess längd.
som följa med mellanrum av en sextondels period. En godtycklig punkt på den grova
kurvan har härvid alltid ett avstånd från medellinjen som är summan av de bägge
fina kurvornas motsvarande avstånd.
I vår tid har man genom fotografisk registrering kunnat övertyga sig om att
svängande strängar verkligen kunna utföra sina egensvängningar med de mest olika
profilkurvor. Profilkurvans form beror på det
sätt varpå svängningarna sättas i gång.
Sker exempelvis igångsättningen genom
anslag med ett skarpt stift, så blir
kurvans form väsentligt olika, beroende på
var stiftet ansättes. I fig. 455 se vi
sålunda olika skeden av en sträng som på
detta sätt anslagits vid en fjärdedel av
sin längd. Även vid stråkinstrument,
vilkas strängar genom strykning med
en hartsad tagelstråke kunna hållas
i gång och sålunda icke äro egentliga
egensvängningar, kan man genom att
flytta stråkens ansatsställe något variera
profilkurvans form. Inom
pianobyggnadstekniken har man sedan gammalt
förstått att välja hammarens anslags
-punkt så, att strängens profilkurva fått
en i musikaliskt hänseende fördelaktig
form.
Thomas Young påpekade redan år
1800 att det sätt varpå en sträng anslås
är utslagsgivande för karaktären hos
den svängningsrörelse som därvid
uppkommer och att man genom att anslå
en sträng i en sådan punkt där den
skulle kunna ha en nod förhindrar
uppkomsten av de mot ett dylikt nodläge
svarande övertonerna. Vi skola senare återkomma till den musikaliska betydelsen
av detta faktum.
Svängande tungor. En fjädrande, i ena ändan inspänd plåtremsa, s. k. tunga,
liksom även på samma sätt inspända fjädrande stavar har egenskaper som i flera
avseenden överensstämma med en strängs; närmast skulle de kunna liknas vid ena
hälften av en i båda ändar inspänd sträng. Tungan liksom staven svänger nämligen
med en nod i fäststället och en buk vid fria ändan, men de kunna också svänga
med uppdelning i flera noder och bukar, ehuru denna uppdelning i allmänhet icke blir
av samma enkla art som vid strängen.
Den vågrörelse varav dessa kroppars svängningar alstras är i detta fall en
böjnings-våg (även tryck- och torsionsvågor kunna uppstå), och man kan teoretiskt beräkna
sväng-ningstalet ur tungans eller stavens form. Det visar sig därvid att svängningstalet är
omvänt proportionellt mot kvadraten på stavens längd, medan det däremot för en sträng
35—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
