Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Värmet - Värmemängd och värmeinnehåll - Specifikt värme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
VÄRMET.
bly och silver avvika högst väsentligt från nutida bestämning, medan värdena för tenn
och järn visa mycket god överensstämmelse (se sid. 658). Det första stora framsteget
i denna mätteknik gjordes av de framstående franska vetenskapsmännen Lavoisier
och Laplace, vilka uti parisakademiens handlingar för 1780 publicerade en av dem
gemensamt avfattad avhandling, Sur la chaleur (Om värmet). Årtalet för dessa
handlingar är missvisande, ty de trycktes icke förrän långt senare, och ifrågavarande
avhandling blev icke för akademien föredragen förrän i juni 1783, ehuru en första not
blivit föredragen 1780. Faktum är att Lavoisier och Laplace visa sig väl förtrogna
med Wilckes avhandling från 1781 och erkänna att Wilcke före dem haft tanken
att bestämma ämnens specifika värme genom issmältningsförsök. Uti Lavoisier och
Laplaces avhandling återfinner man nämligen följande uttalande:
»Sedan denna avhandling föredragits ha
vi uti en synnerligen intressant avhandling
över värme av Wilcke, tryckt i
Stockholms-handlingarna för år 1781, sett att denne
lärde fysiker före oss haft tanken att
använda snöns smältning genom kroppar till
att uppmäta deras värme. Men svårigheten
att uppsamla det vid smältningen bildade
vattnet, den avsevärda tid det tager för
kropparna att förlora sitt värme, en tid som
enligt våra försök kan uppgå till 12 timmar
och ännu mer, ävensom det värme som under
denna tid upptages från atmosfären och
andra omgivande föremål, alla dessa orsaker
ha tvungit honom att övergiva denna metod och återvända till blandningsmetoden,
emedan han icke försökt att omgiva den snö som skall smältas av kropparna med ett
yttre lager av snö, som skulle kunna skydda den från atmosfärens värme. Just detta yttre
hölje utgör huvudförtjänsten hos vår apparat, en förtjänst, som satt oss i stånd att mäta
värmemängder, som man hittills icke kunnat mäta, t. ex. det värme som utvecklas vid
förbränning eller andning. Vid dylika försök är för övrigt is att föredraga framför snö.»
Lavoisier och Laplaces avhandling, vilken 1793 kompletterades med en redogörelse
över försök anställda 1783—84, har varit av grundläggande betydelse i mer än ett
hänseende, och vi skola sedermera återkomma till dess innehåll. I denna avhandling
meddelas icke blott denna nya värdefulla kalorimetriska metod, utan denna användes även
som ett medel till att skaffa klarhet i den vid denna tid så ivrigt debatterade frågan
om förbränningens natur.
Den av Lavoisier och Laplace uppfunna kalorimetern finnes efter
originalillustrationen återgiven i fig. 570. Genom att kalorimetern gjordes dubbelväggig och i
mellanrummet aa fylldes is, vars smältvatten fick avgå genom kranen T, hölls
värmeinflytandet från omgivningen borta, och kalorimetern garanterades hålla 0° C. Det inre
kalori-meterkärlet bb fylldes också med is av 0° C, varpå i det hela nedsattes en korg
innehållande det uppvärmda föremålet, varefter dubbla lock påsattes. Den uppvärmda
kroppen avkyldes härvid även till 0° C av isen, som härvid övergick till vatten under
upptagande av 80 värmeenheter för varje kg smältvatten. Smältvattnet fick avrinna
genom pipen xy (fig. 570), och en enkel vägning gav omedelbart vid handen hur många
värmeenheter ämnet avgivit. Tages 1 kg av ämnet och upphettas det exempelvis i
Fig. 570. Lavoisier-Laplaces iskalorimeter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
