Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Värmet - Materians tillståndsförändringar genom värmebehandling - Vätskor och lösningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS TILLSTÅNDSFÖRÄNDRINGAR. VÄTSKOR OCH LÖSNINGAR.
717
Den store kemisten Justus Liebig, som 1862 i sina annaler (Annalen der Chemie
und Pharmacie) publicerade en tysk upplaga av Grahams 1861 i Philosopbical
Trans-actions tryckta avhandling, framhöll i en efterskrift denna analysmetods stora betydelse
framför allt då det gäller att ur filtreringsrester med smetig konsistens draga ut ingående
ämnen. Själv tillämpade han metoden för undersökning av de organiska ämnen som ingå
i djursekret, vilka, sedan de behandlats med alkohol, eter och fällningsmedel,
kvar-lämna en rest, varur man tidigare icke kunnat utdraga något. Medelst dialys är det
emellertid en enkel sak att ur en dylik pasta skilja alla kristalliserbara ämnen från övriga
icke kristalliserbara ämnen.
Graham hade redan i sin avhandling beskrivit hur han företagit en dylik dialys
med urin. Liebig, vilken tillsammans med von Pettenkofer grundade industrien för
framställning av köttextrakt (buljongtärningar o. dyl.), använde bl. a. dialysen till analys
av köttbuljong.
Rörande förklaringen till osmosfenomenet gå åsikterna rätt mycket isär. Först
trodde man att fenomenet var av rent kapillär art; porerna i hinnan verkade som fina
kapillärrör sugande på vätskan. Denna åsikt stämmer dock icke med de erfarenheter
man har rörande kapillärkrafternas storlek, varför den numera övergivits. Liebig ansåg
att skiljeväggen uppsuger, absorberar, vätskor i olika grad och att osmosen är en följd
därav. En uttorkad oxblåsa visade sig, vid av Liebig anställda försök, på 24 timmar
uppsuga en vattenmängd som utgjorde 268 % av blåsans egen vikt, men däremot blott
38 % sprit.
Att skiljeväggen spelar en viss roll framgår bl. a. därav, att om man i Nollets
försök utbyter oxblåsan mot en tunn kautschukhinna, så utspelas fenomenet i omkastad
riktning: alkohol går snabbare igenom än vatten.
En av M. Traube 1867 gjord upptäckt har kommit att spela en rätt stor roll för
studiet och utnyttjandet av osmos. Genom att doppa ett med lim fyllt rör i garvsyra
erhöll han rörändan överdragen med en hinna, som är halvgenomtränglig, semipermeabel,
d. v. s. som visar samma egenskaper som hinnor från djurkroppar. Tio år senare visade
den tyske växtfysiologen W. Pfeffer, att man kan framställa hur stora
halvgenomträngliga hinnor som helst i form av lercylindrar, vilka bränts porösa och på vilka man
utfäller ett skikt av ferricyankoppar på så sätt, att cylindern fylles med
kopparvitriol-lösning och därpå nedsättes i en lösning av ferricyankalium. Den Pfefferska metoden har
fått stor betydelse både inom vetenskap och industri.
Osmotiskt tryck. Fyller man ett med halvgenomtränglig hinna försett Pfefferskt
lerkärl helt med en vattenlösning av ett ämne och sluter kärlet med en kork, varigenom
ett glasrör instickes, så tjänstgör detta som Dutrochets osmometer. Nedsättes kärlet i
rent vatten, kommer lösningen att så småningom stiga till en för det lösta ämnet och
för lösningens koncentration fullt bestämd höjd. Anordningen utgör ett slags öppen
manometer, och stighöjden kan därför tagas som ett tryckmått. I detta fall, således
när man har vattenlösning å ena, rent vatten å andra sidan, kallas detta tryck för
lösningens osmotiska tryck.
Pfeffer studerade det osmotiska tryckets beroende av koncentrationen vid en
sockerlösning och påvisade att vid konstant temperatur osmotiska trycket är direkt
proportionellt mot koncentrationen. Genom försök med växtprotoplasma visade de Vries
för en rad olika ämnen likaledes att osmotiska trycket växer i proportion med
koncentrationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
