Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Värmet - Värmets motoriska verkan - Termodynamikens vetenskapliga genombrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
756
VÄRMET.
Efter att ha påpekat ångmaskinens utomordentliga betydelse för England, vars
gruvdrift uppvisat en tiodubbling av kol-, koppar- och tennbrytning sedan ångmaskinen
införts, skriver han: »Att i dag beröva England dess ångmaskiner skulle vara att beröva
henne kol och järn, det vore att uttorka alla hennes rikedomskällor, förstöra alla hennes
möjligheter till välstånd, det vore att utplåna denna kolossala makt. Förstörandet av
hennes flotta, som hon betraktar som sitt säkraste stöd, vore måhända mindre ödesdigert.»
Härefter preciserar Carnot klart vad han menar med »motorisk förmåga», nämligen
»det nyttiga arbete som motorn kan utveckla. Detta arbete kan alltid ersättas av en
tyngds lyftande en viss höjd; och har, som man vet, som mått tyngden multiplicerad
med lyfthöjden.» Sedermera har man allmänt antagit ordet arbete som vetenskaplig term
för produkten av kraft och väg (se sid. 345), och redan två år efter Carnots uppsats
införde den franske matematikern J. V. Poncelet denna terminologi uti sitt 1826 utgivna
stora arbete över »mekanikens tillämpning på maskiner».
»Man har ofta diskuterat frågan, om värmets motorarbete är begränsat eller
obegränsat, om värmemaskinens förbättringsmöjligheter ha någon angivbar gräns, en gräns
som omständigheternas natur hindra att man överträder med något som helst medel,
eller om i motsats härtill fullkomnandet är möjligt att obegränsat utsträckas. Man har
också länge sökt och man söker än idag, om det icke finnes ett bättre medel än
vattenångan till att utveckla eldens motorarbete, om luften, till exempel, icke skulle uppvisa
större fördelar. Vi föresätta oss att här underkasta dessa frågor en ingående prövning.»
Och Carnot tillägger:
»För att i hela dess vidd behandla principen för rörelsealstring medelst värme måste
den betraktas oberoende av varje mekanism, av varje speciellt hjälpmedel; man måste
anlägga betraktelser användbara icke blott på ångmaskiner men på varje tänkbar
värmemotor oberoende av det ämne som verkar och oberoende av hur detta ämne verkar.»
»De maskiner som icke drivas av värme, de som ha som drivkraft människor eller
djur, vattenfall, luftströmmar etc. kunna in i minsta detalj studeras enligt mekanikens
lagar. Alla möjlighetsfall kunna förutses, alla tänkbara rörelser äro underkastade
allmänna lagar, vilka äga en fast grund och under olika omständigheter kunna tillämpas.
Detta kännetecknar den fullständiga teorien. En dylik teori saknas tydligen för
eldmotorn. Man kommer icke i besittning av den, förrän fysikens lagar utsträckts så långt,
generaliserats så pass, att man på förhand kan veta verkan av värmet när det på bestämt
sätt verkar på en kropp vilken som helst.»
Denna av Carnot så klart skisserade uppgift, enligt vilken värmefenomenen skola
behandlas som rena värmefenomen, oberoende av tillfälliga mekanismer och förmedlande
substanser, är just den grundläggande uppgift varmed Termodynamiken sysslar. Själv
lyckades Carnot i sin uppsats giva termodynamiken en första gestaltning, och under hela
1800-talet kom denna vetenskapsgren att mer och mer vidgas till sin omfattning.
Carnots princip. Carnot angriper sitt problem genom att framhålla, vad som ofta
benämnes Carnots princip, nämligen att värmets motorverkan betingas
därav, att värme överföres från en kropp med högre
temperatur till en kropp med lägre temperatur. Carnots efterföljare har
ofta givit denna princip en mera lakonisk formulering. Sålunda formulerade tysken
Clau-sius 1850 samma tanke så: »värme kan icke av sig självt övergå från en kallare till en
varmare kropp». Denna högst dunkla, i medeltida skolastisk anda (»av sig självt»!)
gjorda formulering, som av tyskar döpts till Clausius’ princip, säger dock icke så mycket
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
