Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Teorier för spegling och brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■LJUSETS NATUR. TEORIER FÖR SPEGLING OCH BRYTNING.
857
fasta och ogenomträngliga materialpartiklar.» Och i nästa proposition, Prop. IX, tillägger
han: »Kropparna spegla och bryta ljus genom en och samma kraftverkan, som under olika
omständigheter på olika sätt gör sig gällande.»
Newton utvecklar icke mindre än sju utförliga invändningar mot möjligheten av att
ljusets spegling skulle kunna vara en ren återstudsning. I alla dessa invändningar
bygger han på den cartesianska föreställningen, att materian är porös och består av smådelar,
i förhållande till vilka ljuspartiklarna äro mycket små. I den första invändningen
framhåller Newton, att reflexionen blir lika stark vid gränsytan mellan luft och glas, vare sig
ljuset kommer från ena eller andra hållet. Detta finner Newton orimligt. Men ännu
orimligare är totalreflexionen, ty om materian är porös och ljusämnet finare än
materian, bör detta väl alltid kunna slippa ut genom en gränsyta. Denna tanke utnyttjar
Newton vidare i andra, tredje och fjärde invändningen. De övriga invändningarna
bygga på företeelserna vid såpbubblor och tunna skikt, men eftersom Newton icke själv
lyckats klara upp dessa företeelsers orsaker, äro dessa hans invändningar av mindre
betydelse än invändningen mot totalreflexionen.
Newtons teori. Newton söker i sina nionde och tionde propositioner skapa en ny
teori, fri från den cartesianska teoriens ofullkomligheter, och han förbereder denna teori
genom att i god tid använda sådana talesätt som »den kraft, varmed glaset verkar på
ljuset» och »glasets brytande kraft». Meningen härmed är, att läsaren skall förberedas till
att uppfatta spegling och brytning som orsakade av en kraftverkan. Redan den av
Car-tesius givna framställningen bygger på en kraftverkan, ty vad är återstudsning annat
än resultatet av en på de studsande tennisbollarna eller ljuspartiklarna utövad
kraftverkan, och likaså är gränsskiktets bromsning av tennisbollar och ljuspartiklar resultatet
av en kraftverkan. Något väsentligt nytt innehåller Newtons ståndpunkt därför icke. I
tionde propositionen säger Newton dessutom uttryckligen ifrån, att han tänker sig dessa
brytande och speglande krafter vinkelräta mot gränsytan, varav följer, att det endast är
i denna riktning ljuspartiklarnas hastighet kan påskyndas eller fördröjas. Denna
ståndpunkt blir avgörande för brytningslagens tolkning och innebär i själva verket, att
Newton accepterar C a r t e s i i princip om tangentialhastighetens
oföränderlighet och ställer sig därigenom liksom Cartesius
i opposition till Fermats princip.
Det enda nya i Newtons ståndpunkt är således av mera negativ art, i det han
förnekar, att ifrågavarande kraftverkan kan vara av vanlig mekanisk-elastisk natur.
Newton underlät emellertid att i den första upplagan av sin Optik lämna någon som helst
positiv upplysning om hur han tänkt sig denna kraftverkan. Svagheten i denna negativt
kritiska inställning mot Cartesius sökte Newton dock avhjälpa i senare upplagor av boken
genom att i texten omedelbart före Prop. IX inskjuta följande ganska svävande
utläggning:
»Magneten verkar på järn med oförminskad kraft tvärsigenom alla täta material,
som icke äro magnetiska eller rödglödande, t. ex. genom guld, silver, bly, glas, vatten.
Solens attraktion verkar oförminskad genom de oerhört stora planetkropparna, så att den
med samma styrka och efter samma lag verkar ända in i smådelarnas medelpunkter, som
om dessa icke vore omgivna av planeten. Ljusstrålarna, antingen de blott äro
framåt-ilande små partiklar eller blott en rörelse eller kraftutbredning, röra sig i räta linjer, och
en stråle, som en gång av ett hinder avböjts ur sin rätliniga väg, återvänder aldrig i samma
raka riktning annat än genom en sällsynt tillfällighet. Och ändock kommer ljuset att av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
