Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Teorier för spegling och brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
858
LJUSET.
Fig. 730. Ljusets spegling enligt Newtons teori.
genomskinliga kroppar rätlinigt genomsläppas på långa avstånd. Hur kropparna kunna
ha tillräckligt med porer för att medgiva denna verkan är svårt, men kanske icke helt
omöjligt att förstå. Ty kropparnas färg uppstår, som jag här ovan visat, därigenom att
kroppens reflekterande smådelar äro av en bestämd storlek. Om vi då föreställa oss, att
dessa kroppens smådelar ligga så fördelade, att mellanrummen eller tomrummen dem
emellan äro av samma storlek som dem och att kroppens smådelar själva i sin tur äro
sammansatta av andra ännu mindre smådelar, vilka likaledes mellan sig ha tomrum av
samma storlek, och att dessa mindre partiklar på samma sätt åter sammansättas av
mindre partiklar, alla med samma storlek som deras mellanrum o. s. v., tills vi komma till
fasta smådelar, som icke ha några porer eller tomrum mellan sig, och om en viss kropp
äger t. ex. tre sådana grader av smådelar, varav de minsta äro fasta, så kommer denna
kropp att ha sju gånger flera porer
än fasta smådelar. Förefinnas
däremot fyra grader smådelar, varav de
minsta äro fasta, så har kroppen 15
gånger flera porer än fasta smådelar;
förefinnas fem grader, så har den
31 gånger, vid sex grader 63 gånger
flera porer än fasta smådelar o. s. v.
Det finns också andra vägar till att
förstå hur utomordentligt porös
materian kan vara, men dess
verkliga inre byggnad känna vi ännu
icke.»
Man kan knappast säga, att detta tillägg giver något väsentligt utöver den
cartesianska uppfattningen av ljusämnet och materians byggnad. Men däremot visar det vid
jämförelse med den helt olika ståndpunkt Newton intog i sin första, av Hooke då skarpt
kritiserade uppsats (se sid. 835), att Newton genom sina undersökningar rörande
gravitationen helt fångats av föreställningen om kraftfält, d. v. s. rum i vars olika punkter
krafter äro verksamma. Liksom vanlig materia omgives av gravitationsfält och magneter
av magnetfält, så förefinnes enligt Newton i gränsskiktet av genomskinliga och speglande
kroppar ett kraftfält av mot gränsytan vinkelrätt riktade speglande eller brytande
krafter. Ljusämnets små partiklar påverkas i dessa kraftfält på samma sätt som den kastade
stenen i jordens gravitationsfält.
Kastas en sten snett uppåt, tvingar tyngden den att beskriva en båge, som, när intet
luftmotstånd verkar, har formen av en parabel med lodrät symmetriaxel; stenens
rörelseriktning på var sida om denna symmetriaxel bildar lika vinkel med denna. Man kan därför
anse, att stenen genom tyngdens kraftfält »speglats» och att infalls- och reflexionsvinklar
äro lika. På precis samma sätt förhåller sig ljusstrålens ström av partiklar (se fig. 730).
Utanför skiktet med det speglande kraftfältet går strålen rak, inkommen i kraftfältet
böjes den i form av en parabel för att åter i rak linje lämna skiktet. Reflexionslagen är
således en följd av parabelbågens symmetri.
Ljusbrytningens uppkomst är analog. När en ljusstråle tränger in i det brytande
skiktets kraftfält, komma dess partiklar att »falla» i kraftens riktning, liksom den snett
kastade stenen faller i tyngdens riktning. Verkar fältet påskyndande, sker brytning till
normalen (se fig. 731). Verkar fältet fördröjande, sker brytning från normalen (se fig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
