Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Ljusets böjning och interferens - Ljusets hastighetseffekter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
896
LJUSET.
nerligen stora gångskillnader och därigenom kunnat med yttersta noggrannhet bestämma
våglängden. Exempelvis erhöll han för den röda linje, som finnes i kadmiums spektrum,
en gångskillnad av 300 000 våglängder, motsvarande en sträcka om cirka 20 cm. Enligt
Michelsons mätningar skulle på arkivmetern i Breteuil falla 1 553163.5 våglängder, så att
man i den röda kadmiumlinjen således hädanefter har en i alla tider oförstörbar
standardlängd. Kadmiumlågans ljus uppvisar även en tydlig grön och en tydlig blå linje, och i
dessa tre linjers våglängder Ai, Å2 och Å3 har meterprototypen följande längd:
1 m = 1 553 163.5 Zj (röd),
1 m — 1 966 249.7 22 (grön),
1 m = 2083372.1 z3 (blå),
och således äro våglängderna i miljondels millimeter
2, = 643.84722 m «,
Z2 = 508.58240 m u,
Z3 = 479.99107 m ii.
Ljusets ha stig hets effekter.
Dopplers princip. Den österrikiske fysikern Johan Christian Doppler (1803—
1853) författade på 1840-talet ett antal skrifter rörande aberrationsfenomenet och
dubbelstjärnornas färgade ljus, varvid han bl. a. (1842) utgick från det inflytande en
ljuskällas rörelse har på ljusets färg. Dopplers avhandlingar äro visserligen i många punkter
bristfälliga, men Dopplers princip om vågrörelsens beroende av rörelsen hos det medium,
vari den framgår, har visat sig äga bestående värde, och den har fått vidsträckt
tillämpning på akustiska och optiska fenomen, sedan Eizeau i en 1848 publicerad avhandling
framhållit rörelsens inflytande på vågrörelsens våglängd. I denna avhandling framhöll
Eizeau bl. a., att en ljuskällas spektrallinjer måste förskjutas, ifall ljuskällan befinner sig
i rörelse i förhållande till spektroskopet, likaväl som en tons tonhöjd måste ändras, om
ljudkällan befinner sig i rörelse i förhållande till en lyssnare.
Riktigheten av Dopplers princip kan enklast konstateras på det akustiska området.
Står man exempelvis intill en banvall och hör ett med vissla signalerande tåg rusa förbi,
så iakttager man lätt, att visseltonen hastigt sjunker just då tåget passerar. Tonhöjden
är således högre för en stillastående lyssnare, när tåget föser ljudvågorna framför sig, och
lägre, när tåget rusar bort från ljudvågorna, och man kan med kännedom om tågets
hastighet och tonkällans svängningstal lätt räkna ut hastighetens inflytande på tonhöjden.
En dylik effekt, Dopplerejjekt, kan även iakttagas på det optiska området. Riktar
man en kikareförsedd spektrometer mot solskivans ena kant, falla de frauenhoferska
linjerna icke på samma ställe av instrumentets skala, som om man riktar det mot solskivans
motsatta kant. Redan Galilei hade iakttagit, att solfläckarna röra sig ständigt åt samma,
håll och därav dragit den slutsatsen, att solen roterar ett varv på cirka 25 dygn. Detta
står i allra bästa överensstämmelse med de frauenhoferska linjernas förskjutning, och
beräknar man i anslutning till Dopplers princip rotationshastigheten ur linjernas
förskjutning, får man, att solen vid sin ekvator har omloppstiden 24.7 dygn, men att
omloppstiden för olika latitudcirklar på solen tilltager mot dess poler, så att den exempelvis
vid 80° latitud är 30.5 dygn.
Även i förhållande till fixstjärnorna kan man observera Dopplereffekten. Under
ena hälften av året förskjutas en stjärnas spektrallinjer åt violett, därför att jorden i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
