Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Kompassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
994
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
sätta till en liten extra vikt i sydändan, för att nålen skall stå vågrätt, eller också får man
från början göra nålens bägge hälfter olika tunga och först efter magnetiseringen genom
f ilning in justera nålens läge. Förmodligen var det vid den noggrannare tillverkningen
av en kompassnål som detta för första gången iakttogs av Georg Hartmann (se
vidare sid. 997).
Den nutida kompassen göres huvudsakligen i två former: en för användning till
lands och en för användning till sjöss och i flygmaskiner. Vad som åtskiljer dem är
anordningen med vindrosen, den graderade skala med vars tillhjälp man kan söka upp
de olika väderstrecken. Denna kom först i bruk på 1500-talet och anses vara uppfunnen
av en holländare.
Vid landkompassen (fig. 878) är vindrosen fäst i bottnen av den med glaslock
försedda mässingsdosa, vari kompassnålen inneslutes för att skyddas mot luftdrag och
dylika störande inflytelser, och över vindrosen får kompassnålen fritt spela. Vanligen är
kompassen försedd med en arreteringsanordning (acb i fig. 878), bestående av en
häv-arm, som medelst en skruv (d i fig. 878) kan avlyfta magnetnålen från den spets, på
vilken den är lagrad. Härigenom kan kompassen bäras omkring utan att
lageranordningen nötes. Vill man med hjälp av
en karta orientera sig, så placeras
kartan på ett horisontellt underlag, på
kartan lägges därefter kompassen, så att
dess vindros har samma läge som
kartans egen vindros. På varje karta
finnes nämligen i allmänhet tryckt en
vindros eller åtminstone en pil, vilken anger
kartans nord-sy driktning. Vissa kartor
sakna visserligen dylik angivelse av
kartans väderstreck, men då finnas å
densamma i stället uppdragna meridianlinjer,
d. v. s. linjer gående i nord-sydlig riktning, ävensom latitudlinjer, d. v. s. linjer gående i
öst-västlig riktning. Skulle inte ens dylika linjer ange väderstrecken, så brukar man
kunna som ledning betjäna sig av att tryckta kartors text, ortnamn o. d. i allmänhet
stå på rader som gå från väster till öster. När nu kompassens vindros bragts att
överensstämma med kartans väderstreck, så pekar i allmänhet inte kompassnålen rätt
i förhållande till vindrosen. Därför skall man sedan vrida hela kartan tillsammans
med kompassen utan att rubba deras inbördes läge, ända tills kompassnålen visar
i samma riktning som vindrosens nord-sydriktning. Med hänsyn till missvisningen
(se sid. 996) bör för övrigt överensstämmelsen mellan kompassnålens riktning och
vindrosens nord-sydriktning icke vara fullständig. Ofta brukar på kompassens
vindros med en liten extra pil eller dylikt märke angivas det exakta läge, som nålen med
hänsyn till missvisningen bör intaga i förhållande till vindrosen. På land färdas man ju
i allmänhet ej så vida omkring, och därför kan en bestämd missvisning markeras direkt
på kompassen, ehuru detta ej är fullt tillförlitligt, eftersom missvisningen varierar från
ort till ort (se sid. 1005).
Vid sjökompassen har man också magnetnålen instängd i en mässingsdosa, men
vindrosen är icke fäst vid denna dosa utan tryckt på en tunn, cirkelrund skiva av
kartong eller glimmer, och på denna vindros är fäst själva kompassnålen eller vanligen
flera intill varandra ställda små kompassnålar; dess ställning observeras i förhållande
Fig. 878. Landkompass med arreteringsanordning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
