Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Luftelektricitet och åskledaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1046
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 921.
Franklins åskledareprojekt.
spets. Om pallen är ren och torr, så kan mannen, när åskmoln passera, elektriseras och
giva gnistor, därigenom att järnstången drager till honom elektricitet ur molnen. Om det
skulle vara någon fara att frukta för mannen (ehuru jag är övertygad, att så ej är fallet),
kan han ju stå på kurens golv och då och då närma ena ändan av en med lackhandtag
försedd och med avloppstrumman förbunden mässingstråd till järnstången, så att om
stången är laddad gnistorna träffa mässingstråden och icke mannen.» Franklin blev icke
den som i första hand kom att på detta experimentella sätt pröva blixtens natur, utan det
var i Frankrike de första experimenten anställdes. Buffon, som ju hade föranlett
Dali-bard att översätta Franklins brev, lät på våren 1752 sätta upp en
spetsig järnstång på taket av sitt slott Montbard; stångens nedre ända
var isolerad med ett tjock lager av harts. Samtidigt uppmanade han
Dalibard att vidtaga en liknande anordning på dennes villa i
Marly-la-Ville.
Och det blev genom det berömda Marly-försöket av den 10 maj
1752, som för första gången blixten drogs ut ur en järnstång i form av
en elektrisk gnista. Dalibard var den dagen själv i ett ärende inne i
Paris, men han hade instruerat en pålitlig snickare att passa på och
draga ut gnistor, ifall ett åskväder skulle visa sig. Åskvädret kom vid
2-tiden, och åskmolnet stod över järnstången i mer än en kvarts
timme, så att snickaren, sedan han dragit ut de första gnistorna, hann
tillkalla vittnen. Bland dem var församlingens pastor, som förskräckt skyndade dit i tro
att en olycka hänt. Pastorn hann själv upprepa gnistutdragningen sex gånger, och »varje
försök varade under ett pater och ett av&>, som han uttryckte det. Gnistorna voro icke
mer än en tum långa och fullständigt lika vanliga elektriska gnistor.
Sedermera upprepades dylika försök på flera ställen. Buffon lyckades med sitt försök
den 19 maj, och på Ludvig XV:s önskan upprepades försöket hos hertig d’Ayen i
Saint-Germain av fysikern Delor. Anordningen i Saint-Germain blev av historiskt intresse, ty
med en trettiotvå fot hög ledare påvisade Lemonnier i Saint-Germain den 7 juni samma
år, att moln icke äro nödvändiga för att alstra elektricitet i en dylik i luften uppsatt
ledare, utan även vid klart väder kan man påvisa att den får elektrisk laddning. Det
existerar således en atmosfärisk elektricitet oberoende av alla molnbildningar.
Man upptäckte under dessa försök, att de utföllo .kraftigare, ju högre åskledare man
använde. Särskilt ägnades denna sida av saken stort intresse av den franske fysikern de
Romas, medlem av vetenskapsakademien i Bordeaux. Redan 1750 hade han med
anledning av blixtens nedslag på ett av traktens slott i en avhandling sökt påvisa, att blixten
är ett elektriskt fenomen. När sedan försöken med åskledare började väcka uppseende i
Frankrike, satte även Romas i gång med dylika. Därvid använde han sig av en järnstång
både i vågrät och lodrät ställning, och han kunde konstatera, att den i det vågräta läget
knappast gav något resultat. Med ett silkesrep kunde han sedan hissa upp sin stång i olika
sneda riktningar och på så sätt även vid klart väder konstatera, att gnistorna, som man
kunde draga ut ur stången, blevo störst i den vertikala ställningen. Den italienske fysikern
Beccaria, som 1753 anställde systematiska studier av luftelektriciteten, konstaterade
ävenledes höjdens inflytande på spänningens storlek.
Romas uttänkte och omtalade för sina vänner i samband med dessa försök en metod
att i hög grad förstärka fenomenet. På den tiden utgjorde pappersdraken en omtyckt
leksak, och det var icke ovanligt, att barn under lek med dylika kunde få dem att stiga till
avsevärda höjder, ifall vinden var gynnsam. I snöret till en dylik drake ville Romas fläta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
