Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Luftelektricitet och åskledaren - Elektrostatiska teorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1048
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Med elektrometrar har man mätt den elektriska potentialskillnaden mellan jordytan
och olika högt belägna luftskikt. Härvid har elektrometerns ena klämskruv varit j ordad,
medan den andra varit ledande förbunden med en fin spets, en låga eller en fin vattenstråle,
placerad på avsedd höjd. Vattenstrålen, liksom en ljuslåga, anpassar sig hastigare än en
fin spets till det elektriska tillståndet, men i övrigt verkar den på samma sätt som spetsen;
så länge den har olika potential mot omgivningen, sker en stilla urladdning, tills jämvikt
inträder.
Vanligen angiver man potentialdifferensen mellan två punkter på en meters
höjdskillnad, det s. k. potentialfallet, som därför mätes i volt per meter. Följande tablå angiver
jordens potentialfall på olika höjd över jordytan.
0 m. 100 volt/m.
1,500 » 25 »
4,000 » 12 »
9,000 » 3 »
Atmosfärens elektriska tillstånd varierar dock ganska avsevärt med dygnet och
årstiderna, varför ovanstående sifferuppgifter blott äro medeltal. För vår tids omfattande
elektriska ledningsnät spelar atmosfärens och jordens elektriska tillstånd en mycket stor
roll. Betydande ekonomiska värden stå på spel genom de avbrott, som kunna förorsakas
1 den elektriska driften på grund av atmosfäriska störningar. Nu för tiden ägnas de
iuftelektriska fenomenen därför ganska ingående studium.
ELEKTROSTATISKA TEORIER.
Flödesteorier. I allmänhet sammanblandades elektriska och magnetiska företeelser,
ända tills Gilbert klart skilde dem åt (se sid. 1019). Följaktligen synes man ej heller i
allmänhet ha ägnat de elektriska fenomenens uppkomst någon särskild
uppmärksamhet. Ett anmärkningsvärt undantag finnes dock bland antikens skriftställare,
nämligen Plutarchos (50—120 e. Kr.). I sina Quæstiones Platonicæ säger denne nämligen, att
bärnstenen innehåller något eldartat eller något av samma natur som andedräkten och
att detta strömmar ut, när man genom gnidning av ytan rengör dess banor, varpå det
attraherar andra kroppar.
En liknande åskådning omfattade Gilbert i sitt stora verk De Magnete (jfr sid. 1000),
vari han skriver: »Flödet sprides i alla riktningar, det är specifikt och säreget och av sitt
eget slag (sui gener is), olika vanlig luft, alstrat av fukt och framkallat av värme rörelse
och gnidning, det består så att säga av materiella stavar, som taga fast halm, boss,
kvistar, tills deras kraft är uttömd och försvinner, varvid dessa lätta kroppar åter
bliva fria och under verkan av jordens dragning falla till marken.»
Kunskapen om de typiskt elektriska företeelserna var dock obetydlig, och Cartesius
ägnar dem ingen påfallande uppmärksamhet. Först när de elektriska företeelserna
mot mitten av 1700-talet allmänt studerades med hjälp av elektricitetsmaskinen, började
man söka skapa teorier för dem. Dufay kan inte sägas ha givit någon utarbetad teori,
men genom sina två fundamentala principer har han lagt grunden till en teori. Dufays
lärjunge Nollet sökte däremot i cartesiansk anda utarbeta en flödesteori. Emellertid
förvirrades Nollet av Dufays första princip, så att han ansåg sig böra införa två slags
flöden, ett effluvium (utflöde), som orsakade repulsionerna, och ett affluvium (inflöde),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
