Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Den elektriska strömmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1096
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 953. Thomsons astatiska
spegelgalvanometer.
anslutning till Ampères egna anordningar. Om man dessutom låter strömslingan gå ett
flertal varv omkring den ena nålen, multipliceras känsligheten. En dylik s. k. multiplikator
(se fig. 952) infördes 1820 av den tyske fysikern J. S. K. Schweigger öch har varit
förebildlig för en del senare galvanometerkonstruktioner.
I samband med nedläggandet av den första transatlantiska telegrafkabeln hade detta
företags tekniskt-vetenskaplige ledare, William Thomson (sedermera lord Kelvin), behov
av en ytterst känslig galvanometer. Han konstruerade för detta ändamål på 1860-talet
Thomsons astatiska spegelgalvanometer (se fig. 953), vid vilken två motsatt riktade grupper
av små magnetnålar, fästa på var sin lilla glimmerskiva, utgöra ett astatiskt nålsystem;
vardera gruppen befinner sig mellan tvenne
symmetriskt placerade, kraftiga strömspolar, och alla
dessa fyra strömspolar kunna på olika sätt
hopkopplas, och de äro lindade så, att de åstadkomma
ett kraftigt magnetfält. Nålsystemet jämte en
liten spegel utgör ekipaget och är upphängt i en
kokong- eller kvartstråd, vars torsion giver en
ytterst svag direktionskraft. Genom en ovanför
galvanometern placerad höj- och sänkbar, böjd
magnetstav kan dennas magnetfält utnyttjas till
ökning av direktionskraften, något som exempelvis
behövs vid grövre, förberedande mätningar.
Moderna modifikationer av Thomsons galvanometer
ha införts bl. a. av Dolezalek och Paschen.
Vid Paschens galvanometer äro strömspolarna
dimensionerade med avseende på spolarnas form,
trådens grovlek och antalet lindningsvarv, så att
starkast möjliga magnetfält uppstår.
Hittills omnämnda galvanometrar ha fasta
strömspolar och ekipaget försett med nålmagneter;
de kallas därför nålgalvanometrar. Deras största
olägenhet är, att det tager lång tid för nålen att
svänga fram och tillbaka, innan den stannar i
jämviktsläget, och denna olägenhet blir större, ju
käns
ligare galvanometern är: galvanometern har otillfredsställande dämpning. Dämpningen
ökar man vanligen genom att förse ekipaget med vingar i en eller annan form, vilka i
sin rörelse hejdas av luften, s. k. luftdämpning. En annan olägenhet är, att den är
mycket känslig för yttre magnetfälts påverkan, så att jämviktsläget ändras från den
ena timmen till den andra; särskilt är detta fallet vid sådana laboratorier, där elektriska
strömmar komma till användning för olika ändamål. Man kan i tämligen hög grad
frigöra galvanometern från yttre magnetfälts inflytande genom att innesluta den i en
fönsterförsedd järndosa, s. k. pansargalvanometer.
Ett betydelsefullt framsteg gjordes emellertid av de franska fysiologerna Deprez och
d’Arsonval genom införandet av vridspolegalvanometern (fig. 954). Vid denna är
strömspolen fritt upphängd och vridbar, medan däremot magneten är fast, och denna utgöres icke
längre av svaga magnetnålar utan av en kraftig, permanent magnetiserad hästskomagnet,
vars polskor utformats så, att de omsluta vridspolen. Härigenom blir galvanometern
praktiskt taget okänslig för yttre magnetiska störningar. Genom att strömspolen upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
