Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1136
MAGNET1SM OCH ELEKTRICITET.
avhandlingen icke trycktes förrän 1881. Stoney föreslår i denna avhandling, att
fysikens alla enheter skola grundas på de tre universella mått, som utgöras av ljusets
hastighet, gravitationskonstanten och elementarladdningen.
När den tyske fysikern Hermann von Helmholtz 1881 inför Royal Institution höll
en Faraday-f öreläsning, sammanfattade han Faradays insats rörande elektrolysen med
följande ord: »Den mest överraskande följden av Faradays lag är måhända den, att om
vi acceptera hypotesen om att grundämnena äro sammansatta av atomer, så kunna
vi icke undvika att draga den slutsatsen, att elektriciteten, positiv såväl som negativ,
ävenledes är uppdelad i bestämda elementära delar, vilka förhålla sig som
elektricitets-atomer.»
Tanken att elektriciteten har dylik atomistisk byggnad vann mot slutet av
1800-talet allt större insteg, och man började uppfatta elementarladdningen e som en elektrisk
atom eller s. k. elementarkvantum. I en 1891 publicerad avhandling skriver
ovannämnde fysiker Stoney i anslutning till sin tidigare uppskattning av
elementarladd-ningens storlek följande (i vilket parenteserna icke härröra från honom): »En laddning
med denna storlek är förbunden med varje föreningslänk (jfr sid. 290) hos den kemiska
atomen. Det torde följaktligen finnas flera sådana laddningar i en kemisk atom, och det
synes vara minst två (nämligen minst en positiv och en negativ) i varje atom. Dessa
laddningar, som lämpligen kunna kallas »elektroner», kunna icke tagas bort från atomen,
men de bli dolda, när kemiska atomer förenas. Om en elektron placeras i den punkt P
i en molekyl, som utför den i förra kapitlet beskrivna rörelsen, så kommer denna
laddnings kretsrörelse att alstra en elektromagnetisk våg i den omgivande etern.»
Vi skola längre fram se, att den moderna fysiken accepterat föreställningen om ett
elektriskt elementarkvantum och att man även använt Stoneys benämning elektroner
på dessa elektricitetens minsta delar. Materian tänkes åtminstone delvis vara
uppbyggd av elektroner, varigenom materians laddningsegenskaper, sådana de komma till
synes vid elektrolys, bli naturliga följder av materians inre byggnad.
Elektrolyternas dissociation. Frågan om jonernas laddning hade visserligen genom
Faraday förts ett jättesteg framåt, men man stod alltjämt ganska oförstående inför
frågan, hur jonernas laddningar uppkomma och strömmens betydelse härvid. Är den
elektrolytiska sönderdelningen en verkan av strömmen, eller är strömmens gång genom
elektrolyten en följd av sönderdelningen? Dessa frågor stodo på dagordningen under
1800-talets förra hälft, och vid mitten av 1800-talet gavs av en kemist uppslaget till
dessa frågors besvarande.
Fullständigt oberoende av alla fysikaliska synpunkter leddes den engelske kemisten
Alexander Williams Williamson (1824—1904) vid sina rent kemiska undersökningar
till en uppfattning av lösningars kemiska egenskaper, vilken sedermera skulle bli av
grundläggande betydelse även för fysiken. Williamson hade gjort försök att framställa
andra alkoholer än etylalkohol, C2H5OH, och metylalkohol, CH30H, genom att ur dessa
kända alkoholers molekyler bortskaffa en kolatom och ersätta den med en väteatom. Vid
behandling av etylalkohol med svavelsyra kom han härvid att iakttaga en ständig
växling av sammansättningen, utvisande att svavelsyrans väteatomer och alkoholens
kolatomer i ständigt skiftande mängder bytte plats. Williamson frågade sig då, om en i
lösning befintlig molekyl verkligen vore en så fast byggnad, som man vanligen föreställde
sig, eller om icke två alkoholmolekyler kunde inbördes byta kolatomer, likaväl som en
alkoholmolekyl uppenbarligen under växlande förhållanden byter ut en kolatom mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
