Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER.
1137
Fig. 984. Svante Arrhenins.
svavelsyrans väteatomer. Om så vore fallet, skulle varje löst ämnes molekyler således
kunna tänkas undergå en ständig upplösning och nybildning. Williamson, vilken 1851
publicerade sina undersökningar i den tyska tidskriften »Annalen der Chemie und
Phar-mazie» under titeln Ueber die Theorie der Aeterbildung (Om eterbildningens teori), belyser
denna grundläggande tanke med följande ord:
»Antag exempelvis att ett kärl med saltsyra betraktas såsom fyllt med en hel mängd
molekyler av sammansättningen HC1, då skulle den betraktelse, vartill vi förts, leda till
det antagandet, att varje väteatom icke förblir i vilande sammanslagning med den atom
klor, som den från början var förbunden med, utan
att det äger rum ett ständigt utbyte av plats med
övriga väteatomer.»
Den tyske fysikern R. J. E. Clausius (se sid.
772) upptog Williamsons tanke i en 1857
publicerad avhandling om elektrolys. Clausius förkastar
därvid den på hans tid allmänt omfattade åsikten,
att spaltningen börjar vid ena elektroden och
sedan genom successiv förskjutning framtvingar den
motsvarande utfällningen vid den andra elektroden.
Clausius fastslår följande:
»Som grundvillkor för alla vidare betraktelser
måste vi fasthålla vid den satsen, att i n o m v a r j e
mätbar rymd av vätskan befinna
sig lika många positiva som
negativa delmolekyler av densamma,
vare sig de alla parvis äro förbundna till hela
molekyler, eller några av dem äro kringströdda i
obundet tillstånd.»
År 1883 framlade den unge svenske kemisten
sedermera nobelpristagaren Svante August
Arrhe
nius (1859—1927) inför Vetenskapsakademien en avhandling Recherches sur la
con-ductibilité galvanique des électrdlytes (Undersökningar rörande elektrolyters galvaniska
ledningsförmåga), vari han genom en mångfald noggranna mätningar av
ledningsförmågans ändring med elektrolyters utspädning kom till den slutsatsen, att varje
elektrolyt kan anses bestå av en i fysikaliskt och kemiskt hänseende »aktiv» och
en »inaktiv» del, och rörande denna uppdelning konstaterade han, »att den
aktiva delen under samma yttre betingelser
(temperatur och utspädning) utgör alltid en bestämd
bråkdel av elektrolytens totalmängd». Denna bestämda bråkdel kallade
Arrhenius aktivitetskoefficient, och denna ansåg han i det närmaste vara
proportionell mot ledningsförmågan och liksom denna beroende av utspädningen.
»Om vid utspädning av en lösning ledningsförmågan icke ändrar sig
proportionellt mot mängden av elektrolyten, så måste tillsatsen av lösningsmedel ha
åstadkommit en kemisk förändring av lösningen», fastslår Arrhenius och får
därigenom en möjlighet att på elektrisk väg genom mätning av ledningsförmågan
undersöka förtunnade lösningars kemiska egenskaper. I anslutning till
Williamson—Clausius’ hypotes definierar Arrhenius därefter aktivitetskoefficienten på ett mera
detaljerat sätt och ingår därvid på molekylernas spaltning i joner ävensom på deras
samman-72—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
