Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Elektromagnetiska energiförvandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1152
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
raderna kan man läsa hans övertygelse, att den av batteriet alstrade elektriska strömmens
magnetiska verkningar också till sin styrka äro avgörande för intensiteten i
det induktionsfenomen, som här alstras. Det var för honom därför icke något förvånande i
att den raka järnstaven ägde något svagare inflytande än den slutna ringen, ty man
visste ju, att en sluten järnkrets under i övrigt lika omständigheter giver starkare
magnetisk verkan än en »öppen» järnstav.
Nästa steg i Faradays strävan att »förvandla magnetism till elektricitet» gick ut på
att utan någon som helst ström, enbart med användning av permanenta
magnet e r, få fram precis samma verkan som med Voltabatteriets ström.
Härvid kom den med olika koppartrådslager lindade papprullen huvudsakligen till
användning på så sätt, att samtliga lindningslagers sladdar (d. v. s. fria trådändar)
kopplades samman, så att
trådarna bildade en enda
sammanhängande lindning,
där alla trådvarv* voro
lindade åt samma håll. De två
yttersta sladdarna förbundos
med en galvanometer, så som
den från Faradays
avhand
ling hämtade fig. 992 utvisar. Genom pappröret träddes en järnstav, och dess ändar
sattes i beröring med de motsatta polerna av två 24 tum långa stavmagneter, vilkas
andra ändar placerades tätt intill varandra.
»När magnetstavarna lades på järncylindern, avvek nålen, men vid fortsatt
beröring återvände den till sitt ursprungliga läge; när beröringen avbröts, avvek nålen åter,
men åt motsatt håll mot förut, varefter all verkan upphörde. Lades magnetstavarna dit
med ombytta poler, blev nålens avvikelse också den motsatta.»
»När magnetstavarna lades an mot järnstaven, var den uppkommande strömmen
enligt galvanometerns utslag motsatt riktad mot den ström, vilken skulle magnetiserat
järnstaven på så sätt som genom beröringen med magnetstavarna verkligen var fallet.»
»Då man skulle kunna tro, att den i de föregående försöken ögonblickligt inducerade
strömmen skapats genom någon vid magnetiseringen rådande speciell verkan och icke
genom magneternas blotta närmande, så anställdes följande försök. Alla motsvariga
sladdar till den sammansatta spolen förbundos med koppartråd, och de därigenom
uppkomna två huvudsladdarna förbundos med galvanometern. Den förut använda
mjuka järnstaven avlägsnades, och i stället användes en
cylindrisk magnetstav om 3/4 tums diameter och 81/2 tums
längd. Denna infördes med sin ena ända i spolen (fig. 993),
och när galvanometernålen kom till ro, sköts staven plötsligt in.
I detta ögonblick avvek nålen i samma riktning, som om
magneten blivit bildad genom magnetisering så som i de
föregående experimenten. Låg magnetstaven orörlig kvar, så
återtog magnetnålen sin ställning; drogs den ut, så avvek
nålen åt motsatt håll. Avvikelserna voro icke stora, men genom
att i takt med nålens svängningar sticka in och draga ut magneten, så att nålens
impulser varje gång samverkade, kunde man till slut uppnå svängningar om 180° och mer.»
»Vid dessa försök borde magneten icke stickas helt igenom spolen, ty i så fall inträdde
en annan verkan. Stickes magneten in, så avviker nålen i en viss riktning; skjutes den
Fig. 993. Induktion genom
en stavformig magnets
rörelse i förhållande till en
spole. Efter Faraday 1832.
Fig. 992. Induktion med hjälp av permanenta magneter.
Efter Faraday 1832.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
