Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Elektromagnetiska energiförvandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FARADAYS UNDERSÖKNINGAR. ENERGIFÖRVANDLINGAR. 1167
epokgörande undersökningar rörande elektrolyters ledningsförmåga och elektrokemiska
egenskaper (se sid. 1099 o. 1133). I denna nionde serie behandlar Faraday den
egendomliga verkan i elektriska strömbanor, som kallas självinduktion. Vi skola
längre fram se, att självinduktionen för den elektriska strömmen spelar identiskt
samma roll som trögheten eller massan för den vanliga materians rörelse, så att den
elektriska strömmen kort och gott har elektromagnetisk tröghet. Den kan följaktligen
icke plötsligt språngvis ändra styrka, utan dess styrka måste kontinuerligt övergå från
ett värde till ett annat, liksom en trög massa, t. ex. en vagn, icke plötsligt kan sätta
i gång med full hastighet, utan dess hastighet får gradvis växa upp till det slutliga
värdet. Det som förlänar den elektriska strömmen dess tröghet är dess magnetfält.
Faraday hade ingen möjlighet att klart se den analogi, som finnes mellan den
vanliga materians rörelse och den elektriska strömmens förändringar, ty denna analogi
framspringer ur den matematiska formuleringen av de lagar, som styra de bägge fenomenen.
Analogien är dock rent experimentellt så slående, att den i begynnelsen även frapperade
Faraday. Sålunda skriver han bl. a.: »Den första tanke, som väckes i ens sinne, är, att
elektriciteten cirkulerar i tråden med något liknande tröghet och att således en lång tråd
vid strömbrytningen orsakar verkningar, som en kort tråd icke kan giva upphov till.
En sådan förklaring kullkastas emellertid genast av det faktum, att samma trådlängd
orsakar väsentligt olika starka verkningar, beroende på om den är enkelt utsträckt eller
lindad i spiral eller utgör lindning till en elektromagnet. De experiment, som i
fortsättningen följa, komma att på ett mer slående sätt visa, att föreställningen om tröghet icke
kan tillämpas.» Faraday begick härvid det misstaget att enbart av strömbanans längd
bedöma trögheten. Det är i själva verket strömmens hela magnetfält, som
representerar strömmen och som giver upphov till trögheten, och tröghetens storlek måste
just därför betingas såväl av strömbanans längd och form som av det omgivande mediets
magnetiska egenskaper. Genom detta sitt misstag vilseleddes Faraday till att uppgiva
sin första, fruktbärande tanke, och han tvangs att i stället söka på annan väg komma
till klarhet rörande de fenomen, som sammanhänga med dessa frågor. Det märkliga är
därvid, att den väg, Faraday slog in på, är mycket mer abstrakt än den väg, han först
frestades att följa, men vilken fordrar en mera direkt anslutning av de fysikaliska
betraktelserna till induktionslagens matematiska formulering. Faradays misstag har
lämnat spår in i vår tid, ty de flesta nutida framställningar röra sig tyvärr med de
föreställningar och den terminologi Faraday skapat. Det är därför av betydelse att
något dröja vid dessa för att sedermera så mycket klarare kunna genomskåda den
fysikaliska process det är fråga om.
Den närmaste anledningen till Faradays undersökningar var ett fenomen, som den
engelske fysikern H. C. F. Jenkin observerat och meddelat Faraday. Om man
använder en kort koppartråd till att förbinda de bägge plattorna i ett enda galvaniskt
element, så kan man icke på några villkor erhålla någon elektrisk stöt. Använder man
däremot trådlindningen till en elektromagnet till att sluta batteriströmmen, så
erhåller man, trots elementets svaga EMK, en kraftig stöt för varje gång man bryter
strömmen, ifall man härunder med bägge händerna håller i trådens båda ändar.
Samtidigt iakttager man vid avbrytandet av kontakten en klar gnista.
Faraday hade 1834 publicerat en redogörelse för detta fenomen och till denna knutit
en del betraktelser, som han dock året därpå i denna nionde serie av sina
experimental-undersökningar uttryckligen önskade revidera. Genom en hel rad olika försök
konstaterade Faraday de nödvändiga villkoren för att denna av Jenkin observerade kraftiga gnist-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
