Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Växelverkan mellan kraftfält, materia och ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1180 MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
huvudfenomenet. Vad som nu för tiden kallas en elektrisk kraftlinje var för Faraday
en kedja av influensverkningar, och han sökte på allt sätt få närmare klarhet i hur
länkarna i denna kedja av verkningar gripa in i varandra.
Influensen lika litet som elektrolysen någon fjärrverkan. Vid sina elektrolytiska
experiment hade Faraday använt sig av den vanliga anordningen med två till ett batteri
anslutna spänningsförande metallbleck, mellan vilka placerades den vätska, som skulle
genom elektrolys sönderdelas. Visserligen var det inte egentligen vätskan, som
placerades mellan plåtarna, utan plåtarna, som nedsänktes i vätskan, men i grunden är detta
ju samma sak, och det slog Faraday, att anordningen i princip var densamma som vid
laddflaskan eller Franklins skiva, där på liknande sätt en glasmassa placeras mellan
två plåtar, stanniolbeläggningarna.
Men hur olika äro icke dessa bägge fenomen’. I förra fallet, när mellan plåtarna
finns vätska, uppstår en kemisk sönderdelning av vätskans smådelar med ty åtföljande
elektrisk ström; i senare fallet blir det ingen inverkan på mellanlägget, men laddningarna
bli på grund av influens verkan utomordentligt kraftiga. I stället för glasmellanlägg kunde
man även taga något annat oledande fast material, exempelvis vatten i fast form, is,
och då skulle överensstämmelsen mellan vattensönderdelningsapparaten och
iskondensa-torn framträda så mycket påtagligare.
»När jag upptäckte det allmängiltiga faktum, att elektrolyter neka att låta sina
smådelar följa strömmen, när de äro i fast form, ehuru de fritt släppa dem lösa, när de äro
vätskor, tyckte jag mig skymta en ljusning i frågan om influensverkan och möjligheten
att sammanfatta ett flertal olika fenomen under samma lag. Ty låt elektrolyten vara
vatten; om då en isplatta belägges med platinablad på dess bägge ytor och om dessa
beläggningar förenas med en godtycklig, beständig elektricitetskälla, så kommer isen att
laddas liksom vid en Leidenflaska, därmed utvisande ett fall av vanlig influens, men
ingen ström kommer att passera. Om isen smälter, sjunker influensverkan till en viss
grad, ty nu kan en ström gå fram; men dess gång beror på en speciell molekylär anordning
av smådelarna i överensstämmelse med förflyttningar av elektrolytens smådelar i
motsatta riktningar, varvid urladdningens grad och de utfällda mängderna av smådelarna
stå i exakt proportion till varandra. Om metallbeläggens laddning sker medelst en kraftig
elektricitetsmaskin, ett stort och kraftigt voltabatteri eller medelst ett enda element gör
ingen olikhet i fenomenets art utan endast i dess grad. I varje fall inträffar en vanlig
influensverkan, när elektrolyten är stel, och en kemisk sönderdelning, när den är flytande,
såframt inga hämmande orsaker verka, och det är av stor vikt att sålunda tillfälligtvis
jämföra fenomenen i deras ytterligheter för att sättas i stånd att förstå en verkans art vid
liten intensitet, när den törhända blott är klar för oss vid större intensitet. Då således
hos en elektrolyt influensverkan synes utgöra första steget och sönderdelningen det andra
(och härvid ligger det i vår makt att skilja dessa steg åt genom att giva elektrolyten
flytande eller fast aggregationstillstånd), då vidare influensen är av samma art som vid
influens genom luft, glas, vax etc. erhållen på vanligt sätt och då hela effekten i
elektrolyten synes vara en följd av ett egendomligt eller polariserat tillstånd hos dess
smådelar, så har jag förts till den förmodan, att den vanliga influensen själv alltid är en
verkan av en kedfa av partiklar, en närverkan,1 och att en elektrisk fjärrverkan (d. v. s.
1 Faraday anmärker själv i en not, att han varit tveksam om valet av ord, (han säger contiguous,
tillstötande), >ty eftersom partiklarna icke vidröra varandra, är detta icke fullt korrekt»; vad han
avser är att ge uttryck åt att de ligga i en följd efter varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
