Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Maxwells teori - Vektorfälts geometriska egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAXWELLS TEORI. VEKTORFÄLTS GEOMETRISKA EGENSKAPER.
1211
Fig. 1036. Vektorlinjerna vid det mot två likriktade virveltrådar
svarande vektorfältet.
roterande rörelse. En dylik roterande rörelse kan automatiskt fortgå i en vätska under
en längre tid och kallas då vanligen virvelrörelse. Cykloner äro exempel på dylika virvlar
i luften, särskilt äro tyfonerna mycket snävt begränsade omkring en inre virvelkärna.
Rökringar äro virvlar omkring en kärna, bildande en sluten kurva, virveltråd, vilken
vanligen vidgår sig under rökringens rörelse. Örsted upptäckte just ett dylikt virvelfält,
nämligen det magnetiska virvelfältet kring en elektrisk strömbana. Liksom rökringen
och vätskevirveln har en
innersta kärna,
virveltråden, har den
magnetiska virveln också en
inre kärna, den elektriska
strömbanan.
Från denna
ståndpunkt borde det icke vara
otänkbart utan snarare
högst sannolikt, att även
elektriska virvelfält
existera. Detta bekräftades
av Faraday genom
upptäckten av induktionen.
Däremot har man icke
kunnat i gravitationsfält
påvisa några virvlar.
Gravitationsfälten äro även
särställda, därigenom att
man endast känner
kroppar med ingående
vektorlinjer men inga med
utgående.
Det enklaste virvelfältet svarar mot en enda rak virveltråd. För detta fält äro
fältlinjerna cirklar med medelpunkten på virveltråden och liggande i plan, vinkelräta mot
virveltråden (se fig. 948, sid. 1090). Med tvenne parallella virveltrådar kunna två olika
slags fält erhållas, beroende på om de bägge virvlarna gå åt samma eller motsatt håll
(se fig. 1034 och 1035). I fig. 1036 återgives samma vektorfält som i fig. 1034, ehuru
på ett mera klart geometriskt sätt, varigenom fältets korsningspunkt bl. a. kommer
tydligt till synes.
Nivåytor. Liksom man vid en topografisk karta icke blott har fallinjerna,
motsvarande vektorlinjerna, utan även de däremot vinkelräta nivålinjerna för att ge en
fylligare bild av terrängen, så kan man inom de flesta praktiskt betydelsefulla
vektorfälten vid sidan av vektorlinjerna införa ett annat geometriskt hjälpmedel, som är av
lika stor grundläggande betydelse. Detta hjälpmedel infördes ursprungligen inom
potentialteorien (se sid. 1068) och består av s. k. nivåytor, d. v. s. ytor, vinkelräta mot
vektorlinjerna.
I det homogena fältet, där kraftlinjerna äro parallella räta linjer, utgöras
nivåytorna uppenbarligen av parallella plan, vinkelräta mot fältets riktning.
I det radiella eller u ni p o 1 ä r a fältet utgöras de av koncentriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
