- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
1271

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Maxwells teori - Elektromagnetiska vågor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MAXWELLS TEORI. ELEKTROMAGNETISKA VAGOR.

1271

Fig. 1076. Hertz’
misslyckade försök att påvisa
den Maxwellska
förskjutningsströmmen.

på gränsen till det iakttagbara. Jag avstod därför från uppgiftens bearbetning; det är
mig heller icke bekant, att den underkastats någon annans bearbetning. Men det blev
mig en hederssak att senare, ehuru på någon annan, ny väg, finna den lösning, jag då måste
uppgiva; på samma gång var min uppmärksamhet skärpt för allt som hörde ihop med
elektriska svängningar. Det var knappast möjligt att jag skulle undgå att lägga märke
till nya former för dessa svängningar, ifall en lycklig tillfällighet spelade dem i händerna
på mig.

En sådan tillfällighet och därmed också anledningen till de följande
undersökningarna mötte jag hösten 1886. I den fysikaliska samlingen vid Tekniska högskolan i
Karls-ruhe, varest jag utförde dessa försök, hade jag funnit och till mina föreläsningar använt
ett par s. k. Riess’ska eller Knochenhauerska spiraler. Det hade överraskat mig, att det
icke behövdes, att man urladdade några större batterier genom
den ena spiralen för att få gnistor i den andra, utan att härtill
även räckte små leidenfläskor, ja urladdningen från en liten
induktionsapparat, ifall urladdningen blott fick slå över ett
gni stgap.»

Den prisuppgift, varom Hertz talar, härrörde i själva verket
från Helmholtz, vilken ingående sysslat med Maxwells teori
och själv sökt åstadkomma en teori utgörande ett mellanting
mellan de äldre fjärrkraftsteorierna och Maxwells teori.
Helmholtz hade blicken öppen för den avgörande betydelsen
av Maxwells förskjutningsström, och prisfrågan gällde i själva
verket att påvisa, att denna förskjutningsström i likhet med
ledningsströmmen antingen har induktionsverkningar eller
mekaniska kraftverkningar.

Sedan Hertz upptäckt, att en med gnistgap försedd hopböjd tråd verkar som en
elektromagnetisk svängningskrets och att gnistgapets gnistspel omedelbart röjer, när denna
krets kommer i svängningar, sökte Hertz lösa prisfrågan på det sätt fig. 1076 visar. I
en lådformad klump BB av paraffin eller svavel ville han medelst en till ett induktorium
ansluten kondensator A A’ alstra ett snabbt växlande elektriskt fält, och den däremot
svarande förskjutningsströmmens induktionsverkan ville han påvisa med gnistkretsen C.
Hertz tänkte sig att denna induktionsverkan skulle bli betydligt svagare utan än med
isolatorklump. Emellertid märktes ingen nämnvärd skillnad; orsaken härtill såg Hertz
ligga i rent elektrostatisk verkan. Hertz felbedömde emellertid förskjutningsströmmens
karaktär; förskjutningsströmmen finnes också i luften, och den del av dess magnetfält,
som går genom gnistkretsen och i denna inducerar växelströmmar, ändras icke nämnvärt
genom isolatorklumpens ditsättande.

Nästa steg i frågans utveckling togs i och med det att Hertz insåg, att en så pass öppen
kondensator som A A’ i fig. 1076 i själva verket är en elektromagnetisk svängningskrets,
som i regelbunden följd uppladdas av induktoriet till sådan spänning, att en gnista slår
över och genom kortslutning sätter i gång kretsens egensvängningar. Dessa
egensvängningar ha så stort svängningstal, att det är jämförligt med svängningstalet för
gnistkret-sens (C) egensvängningar. Genom att taga en hel rad olika stora rektangulärt böjda
gnist-kretsar kunde Hertz därför studera hur gnistspelet ändrades med gnistkretsens längd.
Härvid använde Hertz en liten gnistmikrometer, varigenom gnistans längd noggrant
kunde uppmätas; vid varje avläsning skruvas kulorna isär så långt, att gnistan nätt och
jämnt slår över. Fig. 1077 visar den av två ledare C och C’ samt en rak, av ett gnistgap B

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:16:16 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/1283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free