Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Elektronteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRICITET OCH MATERIA. ELEKTRONTEORIEN.
1285
Elektronteorien.
Maxwells teori för rörlig materia. Maxwell hade i sin avhandling »Om
fysikaliska kraftlinjer» även berört de elektromagnetiska fenomenen vid rörliga kroppar,
och Hertz genomförde Maxwells teori mera utförligt i den sammanfattande
framställning av Maxwells teori, som han 1890 publicerade i samband med sina försök. En dylik
teori stöter emellertid på en del svårigheter, enär de elektromagnetiska hastighetseffekterna
i likhet med de optiska hastighetseffekterna (se sid. 896) måste betingas av den uppfattning
man gör sig dels om det rum, vari de elektromagnetiska fälten befinna sig, och dels om det
rum, i förhållande till vilket rörelsen observeras. Härvid kommer rörelsens relativitet (se
sid. 365) att spela en betydande roll.
Eör att komma ifrån svårigheterna med rörelsens relativitet baserade Newton sin
dynamik på föreställningen om ett för alla tider oföränderligt fastställt rum, det absoluta
rummet (sid. 439), i förhållande till vilket all rörelse har sitt enklaste förlopp och i
förhållande till vilket kroppar, som icke åverkas av några krafter, antingen måste vara
orörliga eller befinna sig i likformig, rätlinig rörelse. Inom elektrodynamiken sökte man
likaledes komma ifrån dylika svårigheter genom hypotesen om en orörlig världseter, i vilken de
elektriska och magnetiska fälten äro lokaliserade som något slags fysikaliskt tillstånd.
Emellertid är det icke så enkelt att med hjälp av en dylik orörlig eter få en klar
uppfattning om de elektrodynamiska företeelserna. Detta kan man inse redan i samband med
Faradays försök rörande induktionen. Om en magnet tänkes i absolut vila, så att den
i etern bestämmer ett statiskt magnetfält, och en kopparring likaledes i vila omsluter en del
av denna magnets flöde, så uppstår ingen induktion. Men vare sig magneten sättes i
rörelse i förhållande till den orörliga ringen eller ringen sättes i rörelse i förhållande till den
orörliga magneten, så uppstår en induktionsström i ringen. Den Maxwellska teorien för
föränderliga magnetfält giver vid handen att när magnetfältet kommer i rörelse, så alstras
en elektrisk virvel med elektriska spänningar, vilka driva fram en ström i kopparringen,
ungefär på samma sätt som en rökvirvel (rökring) bildas, då rökfylld luft plötsligt stötes
ut ur rökarens mun. Men hur skall man förklara den elektriska virvelns uppkomst, när
magnetfältet är i vila och endast en oelektrisk och omagnetisk materiell anordning i form
av en kopparring rör sig?
Sedan Maxwells stora arbete utkom 1873 ha en del viktiga iakttagelser rörande
fenomen vid kroppars rörelse i elektriska och magnetiska fält gjorts. Sålunda genomförde H. A.
Rowland 1875 det försök med rörliga laddningar, som Kohlrausch på sin tid måste
uppgiva (se sid. 1244). Rowland skaffade sig väsentligt större laddningar än Kohlrausch
genom att låta den ena plattan av en cirkelrund plattkondensator hastigt rotera i
förhållande till den andra, och han kunde konstatera, att, såsom man väntat, mot denna
konvek-tionsström svarar ett magnetfält. Röntgen utförde 1885 ett annat försök, varvid två
motsatt laddade kondensatorplattor voro i vila, men i stället roterade mellan dem en skiva
av isolerande material. Det härvid uppkommande magnetfältet uppmättes av Röntgen.
Röntgen hade i anslutning till Hertz’ bearbetning av Maxwells teori väntat sig, att denna
förskjutningsströms magnetiska verkan skulle vara proportionell mot laddningstätheten,
D = £ E, och således proportionell mot dielektricitetskonstanten £; den magnetiska
verkan visade sig i stället vara proportionell mot D — E = (e — 1) E eller mot £ — 1,
tydande på att icke alla D st. rör, som per ytenhet gå genom dielektriket, följa med i
rörelsen, utan att E st. av dem stå stilla. Eichenwald, vilken 1903 bekräftade Rowlands
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
