Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Atomfysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1336
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
genstrålarnas s. k. sekundärstrålning, ett fenomen som Röntgen själv iakttagit och som
sedan studerats av Perrin, Sagnac och Townsend. Detta fenomen, som enligt Barkla
egentligen är två samtidiga fenomen, består däri, att röntgenstrålarna, när de intränga i
materia, spridas åt alla håll, på samma sätt som vanligt ljus sprides i ett grumligt medium,
men samtidigt med denna diffusa eller spridda röntgenstrålning uppträder en
röntgenstrålning, karakteristisk röntgenstrålning, vars karaktär uteslutande betingas av den
materia, vari fenomenet utspelas. Den karakteristiska
röntgenstrålningens egenskaper kännetecknade Barkla
med hjälp av dess hårdhet, d. v. s. genom mätning av
dess absorption i aluminiumblad, och 1911 publicerade
han en sammanställning av mätningar för 27
grundämnen. Det visade sig, att silver och grundämnen med
högre atomvikt än silver utsända två slags karakteristisk
röntgenstrålning med väsentligt olika hårdhet.
Uppfattar man röntgenstrålarna som ytterst kortvågigt ljus
och hårdheten som ett indirekt mått på dettas våglängd,
skulle detta betyda, att den karakteristiska
röntgenstrålningen omfattar två olika våglängder. Det ena
slaget, motsvarande den större hårdheten och kortare
våglängden, kallade Barkla K-strålning och det andra,
mjukare, långvågiga slaget L-strålning.
Så fort Lauediagrammen blevo bekanta i England, tog William Henry Bragg
(f. 1862) tillsammans med sin son William Lawrence Bragg (f. 1890), med vilken han
1915 delade nobelpriset i fysik, itu med utnyttjandet av röntgenstråleinterferensen till
studium av den karakteristiska röntgenstrålningen. Bragg konstruerade härtill en
röntgen-spektrometer, varvid en kristall fick ersätta de optiska spektrometrarnas gitter. Principen
för denna gitterverkan framgår av fig. 1134, som är en fullständig motsvarighet till fig.
409 på sid. 510 blott med den skillnaden, att de svarta
punkterna tänkas motsvara de olika atomerna i ett enda plan av
ett kristallgitter. Den röntgenvågfront FF, som strukit förbi
atomerna, har föranlett dessa att utsända partialvågor med
den gemensamma reflekterade vågfronten F’F’, så att även
ett med atomer relativt glest besatt plan i en kristall verkar
speglande på röntgenstrålen. I en kristall kan man alltid
finna en rad sådana atomskikt, och en röntgenstråle, som
infaller i kristallen, måste speglas från dessa olika parallella
skikt, varigenom interferens uppstår av liknande art som
färgspelet vid tunna oljehinnor (jfr fig. 723 sid. 849). För röntgenstrålar med en bestämd
våglängd blir speglingen som kraftigast, när infallsvinkeln är så avpassad, att
gångskillnaden mellan de olika parallella atomskikten är en heltalsmultipel av våglängden. Ett
enda atomskikt ger en ytterst svag spegling, men på varje millimeter av ett
kristall-material gå ju tiomilliontals atomskikt, och när en oerhörd mängd skikt samverka, kan
en avsevärd spegling äga rum. Den mot en sådan spegling svarande vinkel 0, som
efter tyskt föredöme kan målande kallas glansvinkel, måste stå i en bestämd proportion
till atomskiktens avstånd d och röntgenstrålens våglängd 2. Man kan lätt bevisa.
Braggs reflexionslag:
Fig. 1133. Interferensbild
’uppkommen genom röntgenstrålars
gång genom en zinkbländekristall.
n 2 = 2 d sin 0.
Fig. 1134. Röntgenstrålens
reflexion mot ett atomskikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
