Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning, av A. D. Widström - Elektroteknikens förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROTEKNIKENS FÖRHISTORIA.
3
Örsteds försök, att den elektriska strömmen uppväckte magnetism i ett förut
omagnetiskt stålstycke, som befann sig i närheten av den strömförande ledaren, samt att detta
senare attraherade filspån av mjukt järn, som om det självt varit en magnet. Då Arago
visade detta experiment för Ampère, som en kort tid förut gjort den iakttagelsen, att
tvenne parallella strömförande ledare attrahera eller repellera varandra, allteftersom
strömmarna gå i samma eller motsatta riktningar, föreslog denne senare den förändringen
av Aragos försök, att man skulle linda ledaren i en spiral omkring magnetnålen för att
på detta sätt erhålla en starkare magnetisk verkan. Detta visade sig också bliva fallet.
På så sätt uppfanns elektromagneten, en av det förra århundradets största uppfinningar,
som man icke med orätt i betydelse jämställt med ångmaskinens.
Fransmännen Biot och Savart undersökte gemensamt lagarna för storleken av
kraftverkan mellan magneten och den strömförande ledaren och funno, att den kraft,
med vilken en magnetpol påverkas av strömmen i en lång ledare, är direkt proportionell
mot strömstyrkan och omvänt proportionell mot polens avstånd från ledaren (1820). Den
allmännare formuleringen av denna sats, gällande för ledare av vilken form som helst och
som vanligtvis går under namn av Biot-Savarts lag, är emellertid i själva verket formulerad
icke av dem, utan av Laplace (ävenledes år 18,20). I detta sammanhang böra även två
andra namn ihågkommas, nämligen Ohm och Joule, ehuru deras arbeten infalla vid en
något senare tidpunkt. År 1826 formulerade Ohm sambandet mellan strömstyrka,
spänning och motstånd i den efter honom benämnda ohmska lagen och bragte därmed
klarhet inom ett område, där förut mycken förvirring härskat. Ohm iakttog även
led-ningsmotståndets föränderlighet med temperaturen. Joule gjorde undersökningar över
den elektriska strömmens värmeverkningar, varvid han fann, att värmealstringen i en
strömkrets är proportionell mot motståndet och mot strömstyrkans kvadrat (Joules
lag, 1841). Härigenom fastställdes den elektriska energiens kvantitativa förhållande
till andra former av energi.
År 1824 gjorde Arago ytterligare en upptäckt, som på sin tid väckte nästan samma
uppseende som örsteds fyra år tidigare. Arago fann nämligen, att magnetnålen påverkas
icke endast av en strömförande ledare, utan även av en i dess närhet hastigt roterande
metallskiva. Arago var således den, som först observerade en verkan av den
elektromagnetiska induktionen; förklaringen till företeelsen kunde han dock icke giva; den blev
tillsvidare höljd i dunkel och gavs först sju år senare genom Faradays undersökningar.
Efter Örsteds upptäckt av strömmens inverkan på magnetnålen sysselsatte sig
många forskare med försöket att med strömmens tillhjälp bringa magnetnålen i
fortlöpande rotation. Detta lyckades Faraday redan år 1820, likaså något senare omvänt
att bringa en strömförande ledare att rotera omkring en magnet. Därmed hade Faraday
konstruerat den första elektriska rotationsapparaten eller, som vi nu skulle säga, den
första elektromotorn.
Ännu viktigare är Faradays upptäckt (år 1831) av den elektromagnetiska
induktionen såväl mellan tvenne stationära strömkretsar vid strömmens ändring i den ena av
dem som vid en ledares rörelse i ett magnetiskt fält. (Beträffande den första arten av
induktion hade dock denna redan året förut iakttagits av amerikanen Henry, som även
vid sina försök observerade verkningar av självinduktionen, d. v. s. strömändringars
inverkan på samma strömkrets, inom vilken strömändringen äger rum.) Faraday var
även den, som införde begreppet »kraftlinjer» inom elektricitetsläran, en hjälp
föreställning, som varit av mycket stor nytta för att på ett enkelt sätt förklara
induktionsfenomenen. Genom sina studier av rörelseinduktionen, varvid han även använde en mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
