Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning, av A. D. Widström - Magnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
INLEDNING.
Magnetism.
Fig. 2. Magnetiskt fält omkring en stavmagnet
åskådliggjort genom järnfilspån.
Det är allmänt bekant, att en stålmagnet har förmåga att draga till sig föremål av
järn. Om man strör ut litet järnfilspån på ett bord och för en magnetstav i närheten,
iakttager man, att filspånen först resa på sig och sedan hoppa upp och fastna på magneten.
Man finner även, att denna från magneten utgående kraft är starkast vid magnetens
båda ändar. De ställen, där den
magnetiska kraften är mest koncentrerad,
kallar man magnetens poler. Den
magnetiska stålstången har således tvenne poler,
en i vardera ändan. Lättast
åskådlig-göres detta, om man över en magnetstav
lägger en tunn pappskiva och beströr
denna med järnfilspån. Om skivan sakta
skakas, ordna sig järnfilspånen så som
fig. 2 visar. Av försöket får man ett
ungefärligt begrepp om den magnetiska
kraftens utbredning och relativa storlek i
magnetens omgivning eller, som man
plägar säga, i det magnetiska kraftfältet.
Filspånen hopa sig nämligen tätast där fältet är starkast, samt söka ordna
sig med sin längdriktning i den magnetiska kraftens riktning. Man finner
vidare, att pappskivan ej påverkas av eller utgör något hinder för de magnetiska
krafterna. Denna egenskap delar pappskivan med de flesta ämnen; det är i huvudsak
endast järn och stål, några järnhaltiga mineral, nickel, kobolt och några legeringar,
som äro mera märkbart magnetiska. Å andra sidan finnes det inga ämnen, som verka
som isolatorer mot magnetismen. Man kan således säga, att det magnetiska fältet
genomtränger alla kroppar; de magnetiska förstärka fältet, alla andra åstadkomma ingen eller
obetydlig förändring av fältet och påverkas icke alls eller i ringa grad av detsamma.
Ur de hittills beskrivna försöken framgår ingvn skillnad mellan magnetens båda
poler. Att en sådan finnes är emellertid väl bekant; en fritt rörlig, stavformig magnet,
t. ex. en kompassnål, ställer sig ju så, att dess s. k. nordända pekar mot norr. Om man
anbringar tvenne kompassnålar i närheten av varandra, finner man, att deras nordändar
eller sydändar ömsesidigt repelleras, under det att den enas nordända attraherar den
andras sydända och tvärt om. Man får sålunda fram regeln, att liknämniga magnetpoler
repellera och oliknämniga attrahera varandra. Andra slag av magnetpoler än nord- och
sydpoler finnas icke, och man har vidare funnit, att båda slagen av magnetism alltid
följas åt, d. s. v. ingen magnet har endast nordpoler eller endast sydpoler. Brytes t. ex.
en kompassnål av på mitten, blir varje stycke en fullständig magnet med två poler.
Om man upprepar det i föregående stycke nämnda försöket, men nu med en stav
av mjukt järn och en kompassnål, på så sätt att man närmar järnstycket ena gången till
nålens nordända och andra gången till dess sydända, skall man iakttaga, att
kompassnålen i båda fallen attraheras. Enligt regeln: oliknämniga poler attrahera varandra, har
således magnetnålen i den närmaste delen av det mjuka järnstycket uppväckt en
olik-nämnig pol, som dock äger bestånd, endast så länge järnstycket befinner sig i
magnetnålens närhet. Stålmagneten är således säte för en magnetism av mer beständig art, den
är en s. k. permanent magnet, under det att mjukt järn kan vara en stark magnet, endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
