Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning, av A. D. Widström - Magnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROMAGNETISM.
9
Fig. 3. Kraftlinjer mellan
magnetpoler.
så länge det befinner sig i ett magnetiskt fält. Emellertid behåller även ett mjukt
järnstycke, som blivit starkt magnetiserat, en liten rest av den ursprungliga magnetismen,
sedan den yttre magnetiserande kraften försvunnit. Denna s. k. remanenta magnetism
är, som vi sedan skola få se, i vissa fall av stor praktisk betydelse.
Enligt Earaday brukar man åskådliggöra det magnetiska fältet med tillhjälp av
kraftlinjer, vilkas riktning i varje punkt anger den magnetiska kraftens riktning, och
vilkas täthet är ett mått för det magnetiska fältets styrka.
Man tänker sig då, att dessa kraftlinjer utgå från en nordpol
och ingå i en sydpol. Om man vidare föreställer sig
kraftlinjerna som elastiska trådar eller rör, som söka att förkorta
sig i längdriktningen och utvidga sig i sidoriktningen, får
man en bild av kraftverkningarna i det magnetiska fältet.
En nordpol och en sydpol attrahera varandra, emedan
kraftlinjerna, som äro »spända» mellan de oliknämniga polerna,
sträva att förkorta sig, under det att tvenne liknämnda
poler (mellan vilka kraftlinjerna icke kunna vara spända)
repellera varandra till följd av sidotrycket mellan
kraftlinjerna, se fig. 3. Järnfilspånen i fig. 2 ordna sig ungefär i
kraftlinjernas riktning; ett noggrannare sätt att undersöka denna
är att använda en liten lättrörlig kompassnål, en s. k.
provmagnet, emedan den lilla nålen alltid söker ställa sig
så, att kraftlinjerna gå in i dess sydända och ut i dess nordända. Att en vanlig
kompassnål, som befinner sig utanför inflytandet av järnmassor eller andra magneter, ställer sig
i nord-sydriktningen, beror på, att den befinner sig i det magnetiska fält, som omger
jorden. Det jordmagnetiska fältets kraftlinjer gå således i riktning från söder till norr
(dock endast ungefär, bl. a. av den anledningen, att jordens magnetiska poler ej
sammanfalla med de geografiska).
Elektroinagnetism. Som förut nämnts, upptäckte örsted, att den elektriska
strömmen utövar en kraftverkan på en magnet. En strömförande ledare är således
omgiven av ett magnetiskt fält. Om man med en provmagnet undersöker fältets
beskaffenhet kring en cylindrisk ledare, finner man, att kraftlinjerna bilda cirklar omkring
ledaren. Är ledaren lång och återledningen belägen på långt avstånd, äro dessa cirklar
koncentriska med ledaren. Kraftlinjernas riktning kan bestämmas enligt följande regel:
om man fattar ledaren med höger hand med tummen i strömmens riktning, peka
fingrarna i kraftlinjernas riktning. Se fig. 4. Man har funnit, att det magnetiska fältets
styrka är störst närmast ledaren och avtager i proportion till avståndet från densamma
4/r
samt f. ö. är direkt beroende av strömmens styrka. Proportionalitetsfaktorn är —,
d. v. s. en strömstyrka av 1 amp. åstadkommer i en magnetisk krets av 1 cm:s längd en
fältstyrka av — = c:a 1.26 kraftlinjer pr kvcm.
Såsom i det föregående angivits kom redan Ampère på den tanken, att man kunde
förstärka fältet kring en ledare genom att upplinda densamma i en spiral. En ledare
upplindad i spiral med tätt liggande varv brukar man kalla en solenoid. Om man
använder nyss angivna regel för bestämmande av kraftlinjernas riktning omkring en ledare,
finner man, att kraftlinjerna i en strömförande solenoid förlöpa på följande sätt. Mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
