Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning, av A. D. Widström - Elektromagnetisk induktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROMAGNETISK INDUKTION.
13
Emellertid induceras spänning i en ledare, icke blott om den rör sig i förhållande till
ett magnetiskt fält, utan även i varje annan sluten ledning, om denna omfattar ett
kraftlinjetal, som ökas eller minskas. Man kan därför uttrycka lagen för elektromagnetisk
induktion även på följande sätt: Den i en enkel, sluten ledning inducerade
elektro-motoriska kraften i volt räknad är lika med en hundramilliondel av ändringen pr sekund i
det antal kraftlinjer, som genomgår den av strömkretsen inneslutna ytan.
Denna senare formulering är den allmänna och innesluter således i sig även den
första formuleringen. Emellertid hava båda sitt berättigande, emedan än det ena och än
det andra sättet att se saken ger den enklaste förklaringen. Det bör kanske särskilt
framhållas, att den inducerade spänningens storlek icke beror av det inducerande fältets
storlek, utan av den hastighet, varmed fältet ändras. Spänningen kan således mycket väl
vara och är i många fall störst, just när det av strömkretsen inneslutna kraftlinjetalet
är noll, nämligen om ändringen i kraftlinjetalet i detta ögonblick är snabbast.
Om den inducerade strömkretsen består av en ledare, upplindad i flera varv, addera
sig de i varje ledningsvarv inducerade spänningarna till varandra, så att spänningen
i en sådan strömkrets blir = kraftlinjeändringen pr sekund X antalet lindningsvarv
X 10“8 volt.
Riktningen av den ström, som den inducerade spänningen åstadkommer i en sluten
ledning, är enligt en av Lenz formulerad lag alltid sådan, att denna ström söker
motverka den orsak, som framkallat densamma. Denna sats gäller allmänt; om den
inducerade strömmen framkallats genom en ledares
rörelse i ett magnetiskt fält, äro de krafter,
varmed den strömförande ledaren påverkas av
fältet, sådana, att de motverka rörelsen, och om
induktionsströmmen uppkommit genom
»stillastående» induktion, går den i en sådan
riktning, att den söker förstärka det inducerande
fältet, om induktionsströmmen uppkommit
genom att det inducerande fältet minskats,
och vice versa.
För att åskådliggöra detta med ett
exempel hänvisa vi till fig. 7. En ringformig, sluten ledare hålles nära framför
nordpolen till en elektromagnet, varvid största delen av de från nordpolen
utgående kraftlinjerna genomgå ringen. Om nu denna avlägsnas från magneten i den
riktning pilen anger, gå allt färre och färre kraftlinjer genom ringen. På grund
av kraftlinjeändringen måste då i ringen induceras en E M K, som i den slutna
ledaren alstrar en induktionsström. Riktningen av denna ström måste enligt Lenz’ lag
vara sådan, att den motsätter sig förändringen. För att den skall motsätta sig rörelsen,
måste således strömmens riktning vara sådan, att attraktion råder mellan
induktions-strömmen och strömmen omkring elektromagneten, d. v. s. båda måste gå åt samma
håll. Omvänt går induktionsströmmen i motsatt riktning, när ledaren närmas till
elektromagneten. Man kan även se saken mera allmänt och tänka sig, att minskningen
av kraftlinjetalet åstadkommes hur som helst, antingen genom ringens avlägsnande
från elektromagneten eller genom att strömmen i solenoiden minskas eller dess
järnkärna avlägsnas. I alla dessa fall skall induktionsströmmens riktning vara sådan, att
den förstärker fältet. Vi komma således även nu till samma resultat som förut, nämligen
att induktionsströmmen och strömmen i solenoiden gå åt samma håll.
Fig. 7. Elektromagnetisk induktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
