Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Elektrolytiska strömkällor, av M. Möller - Galvaniska element
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA TYPER AV G ALV ANIS KA ELEMENT.
31
en platinaelektrod. En form av Groves element visas i fig. 23. Zinken står i utspädd
svavelsyra, platinan i salpetersyra. Lösningarna hållas skilda åt genom en porös lercell.
Smees element. Även detta element utgör en förbättring av Voltas element.
I stället för koppar användes som elektrod ett silver- eller platinableck, belagt med
finfördelad platina, s. k. platinasvamp. De uppkommande vätgasblåsorna finna här
intet fäste på den sammetsliknande beläggningen. Deras avlägsnande sker sålunda på
mekanisk väg. Elementet, som uppfanns 1840, användes ganska länge inom telegrafien.
Bunsens element. Redan tidigt hade man kommit underfund med, att
kol kunde användas som elektrod lika bra som platina. Svårigheten var emellertid
att få ett tillräckligt hårt och fast kol i stället för det till en början använda träkolet.
Det är Bunsens förtjänst att först hava lyckats framställa hårda och täta kolplattor,
lämpliga till elektroder. Numera användes för detta ändamål retortkol, vilket erhålles
som biprodukt vid lysgastillverkning. Kolet är som elektrod
fullständigt indifferent; det har intet lösningstryck utan verkar
endast som ledare.
Bunsens element, som framkom 1842, skiljer sig från
Groves därigenom, att den dyrbara platinan ersatts med kol.
Den elektromotoriska kraften är 1.9 volt och sålunda nästan
dubbelt så stor som hos ett Daniellelement. Liksom Groves
element har det den stora olägenheten, att det avgiver ångor
av salpetersyrlighet.
Kromsyreelementet. Som depolarisator
föreslog Poggendorf 1841 kromsyra och använde en lösning av
surt kromsyrat kali, ur vilken kromsyran frigjordes genom
tillsats av svavelsyra. Bättre är dock att använda en
lösning av dubbelt kromsyrat natrium, tillsatt med lika vikt
koncentrerad svavelsyra och femdubbla mängden vatten.
Elektroderna bestå även här av zink och kol. Kromsyran lämnar det för vätets
oxidation erforderliga syret, varvid sulfat bildas, som med befintligt alkalisulfat
utkristalliserar som kromalun.
Elementets fördelar äro, att inga farliga gaser utvecklas samt att intet poröst lerkärl
behöves, utan båda elektroderna kunna stå i samma elektrolyt. Det är dock ej lämpligt,
att zinken ständigt befinner sig i lösningen, emedan den anfrätes av denna. Zinken bör
därför kunna upplyftas, då elementet ej är i bruk, vilket först föreslogs av Bunsen 1843.
Den vanligast förekommande typen av kromsyreelementen är Grenets element,
i flaskform (1856), vars utseende visas i fig. 24. Zinkplattan kan, då elementet ej
användes, lyftas upp över lösningen i den raka, vida flaskhalsen.
Kromsyreelementen hava använts ganska mycket i laboratorier. Deras
elektromotoriska kraft är 2.1 volt.
Leclanchés element. Av de olika förbättringar, som utförts av
zink-kolelementen, är Leclanchés den mest betydelsefulla. Elektrolyten i Leclanchés element
utgöres av salmiaklösning och depolarisatorn av brunsten (mangansuperoxid), som är
ett kraftigt oxidationsmedel. Depolarisatorn är sålunda i fast form, vilket gör, att
den endast långsamt förmår avgiva det för oxidation av det bildade vätet erforderliga
syret. Elementet blir därför ej konstant, om det belastas med för stora strömstyrkor.
Elektromotoriska kraften är 1.5 volt vid ett nytt element, men sjunker i den mån
brunstenen berövas sitt syre.
Fig. 24. Grenets element.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
