Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
ELEKTRISKA MASKINER.
’ Fig. 51. Pacinottis elektromotor.
Fig. 52. Kraftlinjer genom ett ringankare.
som lämnas av induktorn, redan från början är pulserande, på grund av att kollektorn
har endast två lameller, bli de magnetiska förhållandena i generatorn rätt så invecklade
och allt annat än idealiska.
Ett första villkor för en bättre funktion hos maskinen är således, att det magnetiska
motståndet icke skall undergå några större förändringar vid ankarets kringvridning.
Denna fordran uppfylles i ganska
hög grad av en anordning, som
uppfanns av Pacinotti och
användes vid en av honom år 1860
utförd liten elektromotor.
Konstruktionen framgår av fig. 51.
Ankaret består av ett tandat hjul
av mjukt järn, försett med 16
tänder. Mellan tänderna äro
spolar upplindade, som äro förbundna
dels till en kommutator med 16
lameller och dels med varandra,
så att de bilda en enda
sammanhängande spiral, som är lindad
åt samma håll omkring ankaret.
Elektromagneterna äro försedda
med polskor av mjukt järn, A och
A1, av vilka var och en omfattar
mer än en tredjedel av ankarets omkrets. Det är tydligt, att denna ankarkonstruktion
innebär en stor förbättring gent emot exempelvis H-ankaret. Dels bli pulsationerna i
strömmen mycket mindre på grund av den mångdelade kommutatorn, dels äro
variationerna i det magnetiska motståndet ganska små. Då de båda polskorna omfatta
vardera k 3 av hela ankaromkretsen, ligga i varje ögonblick inalles högst 6 och minst 5
tänder framför var och en av dem, och ändringarna i luftgapets motstånd bli således
mindre än 20 %.
Pacinottis motorkonstruktion kom emellertid aldrig utanför laboratoriets väggar
och råkade snart i glömska. När därför Gramme (omkring 1870) uppfann det efter
honom benämnda ringankaret, skedde detta
utan kännedom om föregångarens arbete,
och det är alltså honom som äran
tillkommer att hava frambragt den första verkligt
användbara dynamomaskinen. Då det
Grammeska ringankaret i sig innefattar de
principer, enligt vilka alla moderna
likströmsmaskiner äro utförda, skola vi söka
att något närmare förklara dess utförande
och verkningssätt.
Om vi tänka oss en ring av järn,
an-bragt mellan polerna av en magnet enl. fig.
52, gå kraftlinjerna från nordpolen genom luftgapet över till ringen och vidare genom
densamma samt sedan genom luftgapet vid sydpolen över till denna. Rummet innanför
ringen blir praktiskt taget fritt från kraftlinjer, emedan ringen till följd av sin goda mag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
