Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIKSTRÖMSMASKINER. PACINOTTIS OCH GRAMMES RINGANKARE. 53
Fig. 53. Induktorkärna av
järntrådar (uppskuren).
n etiska ledningsförmåga så att säga suger åt sig hela det magnetiska kraftflödet.
Förutsättningen härför är emellertid, att de konstruktionsdelar, som uppbära ankarringen
och fästa densamma vid axeln (armaturkärnan eller ankarkärnan), utföras av
omagnetiskt material, t. ex. brons. Vi se, att det magnetiska motståndet i magnetkretsen icke
ändras vid ringens rotation: om polernas ursvarvning är koncentrisk med ringen och
dess rotationsaxel ligger i medelpunkten av den cirkel,
som bildas av ankarets yttre omkrets, blir tydligen
luftgapet detsamma, vilket vridningsläge ankaret än intager.
Däremot skär ringens massa vid sin kringvridning de
kraftlinjer, som gå över i luftgapet, och i ringen
induceras således spänningar, som äro riktade vinkelrätt mot
rörelsens och mot kraftlinjernas riktning,d. v. s. i fig. 52
gå vinkelrätt mot papperets plan. För att förhindra att
dessa spänningar ge upphov till virvelströmmar i ringen,
utförde Gramme denna av järntråd, upplindad i ringens plan, således ungefär som
an-gives av fig. 53, där en sådan ring tänkes tillverkad av fyrkantiga trådar. Då
järntråden är försedd med ett isolerande överdrag av fernissa, är strömbanan avbruten i
spänningens riktning, och några strömmar av större styrka kunna icke uppstå i
järnkärnan, under det att magnetismen framgår till större delen i järntrådarnas
längdriktning. Konstruktionen av ankarets järnkärna fyller således de fordringar man enligt
det föregående måste ställa på densamma: ankaret erbjuder samma magnetiska
motstånd i alla lägen, och uppkomsten av virvelströmmar är så vitt möjligt förhindrad. I
detta senare avseende innebär den Grammeska ringen ett framsteg i jämförelse med
Pacinottis ankare med dess massiva järnkärna.
Lindningen av Grammes ankare är utförd enligt samma princip som vid Pacinottis
nyss beskrivna ring. För att förstå dess verkningssätt kunna vi tänka oss, att ett antal
isolerade ledare äro fästade utefter ankarets cylindriska yta såsom fig. 54 antyder, där
således de små cirklarna föreställa en tvärgenomskärning av dessa ledare. Om ankaret
roterar t. ex. medsols som pilen anger, komma ledarna att skära de från polen utgående
kraftlinjerna, och härigenom
induceras i dem en spänning, vars
riktning vi kunna bestämma enligt den
förut angivna Sumecs regel. Om
vi betrakta de ledare, som ligga i
luftgapet till höger och låta högra
handens tumme peka i fältets
riktning (från nordpolen) och
långfingret i rörelsens (»orsak»), anger
pekfingret spänningens riktning
(»verkan»), således i detta fall från
åskådaren. Vid sydpolen blir
spänningens riktning den motsatta, alltså
mot åskådaren. Detta antydes i fig.
54 genom en punkt (spetsen av en pil) i de ledare, där riktningen går mot åskådaren, och ett
kors (den befjädrade bakre änden av en pil) i de ledare, där strömmen går från åskådaren.
Det gäller nu att förbinda dessa ledare med varandra på ett sådant sätt, att de i dem
inducerade spänningarna samverka. Detta tillgår vid ringlindningen så, att varje ledares
Fig. 54. Inducerad spänning i ledare vid omkretsen av
ett ankare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
