- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / III. Elektricitetens användning /
59

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LIKSTRÖMSMASKINER. MOTORER OCH GENERATORER. VERKNINGSGRAD. 59

Redan tidigt fann man vid försök med den elektriska motorn, att den vid sin
rotation alstrade en motelektromotorisk kraft. I en ledare, som rör sig i ett magnetiskt fält,
induceras, som vi veta, en elektromotorisk kraft, vilken enligt Lenz’ lag motsätter sig
den orsak, som åstadkommit densamma, d. v. s. i detta fall verkar i motsatt riktning
mot den ström, som åstadkommer ledarens rörelse i magnetfältet. Om man således
inkopplar en motor t. ex. till ett batteri, är den ström, som går genom motorn, störst när
denna står stilla och blir på grund av den motelektromotoriska kraften mindre, när
motorn börjar rotera och i samma mån dess hastighet ökas. Jacobi gav den riktiga
förklaringen till detta motorns förhållande redan år 1835. Han påvisade även, att den
effekt, som motorn upptager, d. v. s. produkten av strömstyrkan och den
motelektromotoriska kraften, är störst, då den motelektromotoriska kraften är lika med hälften av
den påtryckta spänningen, och att verkningsgraden i detta fall är högst 50 %. Nu har
emellertid motorn icke sin största verkningsgrad på samma gång som den utvecklar den
största effekten, men detta insågs åtminstone icke allmänt, utan man hade länge den
föreställningen, att en motor över huvud taget icke kunde arbeta med högre verkningsgrad
än 50 %. Denna uppfattning verkade länge som en hämsko på utvecklingen av den
elektriska kraftöverföringen och försvann icke fullständigt, förrän dynamomaskinens
konstruktion omkring år 1880 hade kommit så långt, att man praktiskt kunde påvisa en
högre verkningsgrad.

Med en motors eller generators verkningsgrad menar man förhållandet mellan den
nyttigt avgivna och den tillförda effekten. Skillnaden mellan tillförd och avgiven effekt
äro förluster, som till största delen ge sig till känna som en uppvärmning av maskinen.
Förlusterna pläga uppdelas i kopparförluster, järnförluster och friktionsförluster. Med
kopparförluster menar man de jouleska ström värmeförlust erna i dynamomaskinens
ankar- och fältlindningar. Hit räknas också strömvärmeförluster i borstar och
kom-mutatorlameller. Förlusterna i ankarlindningen bli således mindre, i samma mån som
dennas motstånd minskas. Vid en shuntlindad maskin minskas förlusterna i
magnet-lindningen, ju mera tråd som lindas på densamma, d. v. s. ju mera motståndet på detta
sätt ökas. Järnförlusterna äro dels ommagnetiserings- (hysteresis-) förluster, dels
virvelströmsförluster i ankarets järnkärna och i polskorna. Båda dessa slags förluster
öka, i den mån den maximala kraftlinjetätheten ökas. Virvelströmmarna minskas genom
att järnet uppdelas i tunna plåtar; denna uppdelning medför ingen förändring av
hysteresisförlusterna. Friktionsförlusterna äro dels lagerfriktion, dels friktion mellan
borstar och kommutator och dels ventilationsförluster (luftfriktion). Alla dessa förluster
kunna uppmätas-var för sig, men dessutom tillkommer vid maskinens belastning en del
extra förluster, som icke äro direkt åtkomliga för uppmätning. Dessa äro emellertid
vid en maskin av god konstruktion icke av särdeles stor betydelse.

Verkningsgraden vid en dynamomaskin, motor eller generator, kan alltså uttryckas
sålunda:

Verkningsgrad i —

Avgiven effekt (kW) $
Tillförd effekt (kW)

eller =

Avgiven effekt
–––––––––––––• 100.

Avgiven effekt + förluster

Förlusterna bruka även indelas i konstanta (eller tomgångsförluster) och variabla.
Till de konstanta förlusterna höra således järnförluster, friktionsförluster samt
förluster i magnetlindningen vid en shuntmaskin, och till de variabla: kopparförluster i
anka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:03:08 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/3/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free