Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
ELEKTRISKA MASKINER.
Fig. 73. Motmagnetisering vid borstförskjutning.
ledare, som ligga mellan linjerna bc och dd, utgöra, såsom synes, en samling
ampère-varv, som magnetiserar ankaret i rakt motsatt riktning mot lindningarna på
magnetpolerna, under det att de ledare, som ligga till vänster om bc och till höger om dd,
såsom förut åstadkomma tvärmagnetisering. De förstnämnda ampèrevarven åstadkomma
således en minskning av totala antalet kraftlinjer genom ankaret, de senare en ojämn
fördelning av fältet i luftgapet.
Vid en dynamomaskin, där man för kommuteringens skull måste tillgripa
förskjutning av borstarna, är således armaturreaktionens inverkan ungefär som följer. När
maskinen går i tomgång, d. v. s. med mycket liten ström i ankaret, behöver ingen eller’i varje
fall endast en liten spänning induceras i den kortslutna härvan, och borstarna kunna
således stå i eller i närheten av neutralläget. Om belastningen ökar, behöves ett
starkare kommuteringsfält för att vända den starkare strömmen i den kortslutna härvan;
borstarna måste alltså skjutas
framåt (vi antaga att det är fråga om
en generator), men till följd av den
ökade tvärmagnetiseringen har
fältet just under den mötande
polkanten försvagats, och man måste
av denna anledning skjuta fram
borstarna mera än eljest skulle varit
behövligt. När strömstyrkan växer
ytterligare, kommer man slutligen
till en gräns, där det av
ankarreaktionen allt mer försvagade fältet
under polkanten icke räcker till för
att åstadkomma den ökade
kom-muteringsspänning som behöves.
Allt efter som borstförskjutningen
ökas, växer även motmagnetiseringen; på grund härav minskas kraftlinjetalet i
ankaret och därmed även den inducerade spänningen. Maskinen får sålunda en
dålig spänningsreglering: dess polspänning faller hastigt med stigande belastning.
Alla dessa olägenheter framträda i mindre grad ju flera ampèrevarv fältmagneterna
hava i förhållande till ankaret, och man måste därför erkänna, att den på
1890-talet gällande konstruktionsregeln: mycket koppar för magneterna, litet på ankaret,
hade goda skäl för sig. Så länge man ännu använde glatta ankare, där luftgapet
måste vara stort för att ge utrymme åt ankarlindningarna, gjorde man dock i själva
verket en dygd av nödvändigheten, när man följde denna regel; och i den mån införandet
av spår- och hålankaret gav konstruktören friare händer vid bestämmandet av
luftgapets längd, sökte man även att draga fördel av den härigenom vunna möjligheten att
minska ampèrevarvantalet på magneterna.
Av vad ovan sagts om armaturreaktionen framgår, att dess olägenheter framträda
desto starkare, ju mera man för kommuteringens skull måste skjuta borstarna ur
neutralläget. Man kan alltså tänka sig två möjligheter att konstruera en tillfredsställande
maskin utan att såsom förut göra fältet över hövan kraftigt i förhållande till ankaret,
nämligen antingen att kompensera armaturreaktionen, eller skaffa sådana betingelser
för kommuteringen, att den kan försiggå med borstarna i eller i varje fall obetydligt
förskjutna ur neutralläget. I första fallet, då man således fortfarande finner sig i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
