Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Växelströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXELSTRÖMSMASKINER. ASYNKRONGENERATORN. 83
alltså statorfältet med en hastighet av 50 varv per sekund. Om eftersläpningen är 4 %,
betyder detta, att rotorn går 0.04 • 50 = 2 varv mindre per sekund, d. v. s. relativt det
roterande fältet är dess hastighet 2 varv per sekund. Om man endast tänker på den
relativa rörelsen, vilken är den som bestämmer såväl rotorströmmens frekvens som
storleken av den inducerade spänningen, blir resultatet detsamma, som om rotorn stode stilla
och fältet roterade med denna hastighet, varav följer, att rotorströmmens frekvens är
lika med den primära frekvensen multiplicerad med eftersläpningen. Eftersläpningen
växer under f. ö. lika förhållanden med rotorlindningens motstånd, och
strömvärmeförlusten i procent räknat är lika med eftersläpningen, som i allmänhet är större vid små
maskiner än vid stora. Motorn går således med nära konstant hastighet, oberoende av
belastningen, och liknar i detta avseende en shuntlindad likströmsmotor. Varvantalet
är bestämt av strömmens frekvens och motorns poltal: vid 50 per. gör således en tvåpölig
motor 3 000 varv minus eftersläpningen, d. v. s. omkring 2 850 varv, en fyrpolig 1 425
varv o. s. v. Induktionsmotorn med kortslutningsankare är i jämförelse med andra
elektriska motorer synnerligen enkel, då den ju icke är behäftad med kommutator eller
rörliga kontakter av något slag.
Asynkrongeneratorn. Om en induktionsmotor, som är inkopplad till ett
ledningsnät, genom en yttre mekanisk drivkraft bringas upp till synkron hastighet, är det
tydligt, att rotbrledarna icke skära kraftlinjerna i det roterande statorfältet. Inga
strömmar induceras alltså i dessa, och den drivkraft, som behöves för att vrida rotorn runt,
är icke större än som motsvarar friktionsförlusterna. Om nu hastigheten ökas över
synkron hastighet, börja rotorlindningarna ånyo att skära statorfältets kraftlinjer, men
denna gång i omvänd riktning mot när maskinen arbetade såsom motor. Strömriktningen
blir således den motsatta, och det erfordras ett visst arbete utöver friktionsarbetet att
driva rotorn runt, d. v. s. maskinen arbetar som generator. För att den skall kunna
göra detta, måste emellertid det roterande fältet i statorn uppehållas genom strömmen
från nätet; asynkrongeneratorn kan således endast arbeta tillsammans med en vanlig
trefasgenerator, som har likströmsmatade magneter, och denna generator får således
lämna den magnetström, som erfordras.
Asynkrongeneratorn är betydligt enklare än en vanlig trefasgenerator, men denna
enkelhet vinnes på bekostnad av fasförskjutning hos strömmen. Denna måste nämligen
innehålla en relativt stor wattlös komposant motsvarande den tillförda magnetiseringen,
och asynkrongeneratorn har på grund härav endast i särskilda fall kommit till
användning. Däremot är induktionsmotorns förmåga att tillfälligtvis arbeta som generator
mången gång av betydelse. När t. ex. vid en järnväg, där ett flertal lokomotiv äro i
gång, ett dylikt rullar utför en tillräckligt stark lutning och hastigheten överstiger
motorns synkrona hastighet, arbetar maskinen som generator, i det den bromsar
lokomotivet och samtidigt avger bromsarbetet som nyttig energi till nätet. På detta sätt
avlastas generatorstationen, och tyngdkraften, som för tåget utför sluttningen, kan således
på samma gång hjälpa till att draga ett annat tåg uppför en stigning.
Enfasinduktionsmotorn. Om statorn av en induktionsmotor med kortslutet
ankare matas med enfasig växelström, uppkommer ett växelfält, som- i sin ordning
inducerar en ström i rotorlindningarna, men rotorströmmarna och växelfältet kunna
icke samverka till att åstadkomma ett vridande moment. Emellertid kan man enligt
en redan av Ferraris år 1888 angiven metod från enfasnätet uttaga två sinsemellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
