Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Växelströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
ELEKTRISKA MASKINER.
i tomgång uteslutande för kompenseringsändamål eller också belastad för att därjämte
uträtta arbete; i senare fallet helst för större kraftbehov och i sådana fall, där den mindre
goda startförmågan och komplikationen med likströmsmatningen icke utgöra någon
olägenhet av betydelse.
Då synkronmotorn är en såsom motor använd trefasgenerator, skiljer sig dess
utförande i allmänhet icke från den senares, med undantag av att vid motorn ibland
förekomma särskilda anordningar för att underlätta igångsättningen. Synkronmotorn
ut-föres således nästan alltid med ett yttre stillastående trefasigt lindat ankare, liksom vid
trefasmotorn kallat stator, och ett inre roterande likströmsmatat fält med utpräglade poler.
Om trefasig växelström tillföres statorlindningarna, alstras såsom vid
induktions-motorn ett fält, vilket roterar med en synkron omloppshastighet, som är bestämd av
strömmens frekvens och statorlindningens poltal. Statorfältets poler passera således
förbi den stillastående rotorns poler med stor hastighet. Om t. ex. en S-pol av
statorfältet i ett visst ögonblick befinner sig mitt framför en N-pol hos rotorn och rör sig vidare,
utövar S-polen en dragkraft på N-polen och vill taga rotorn med sig i sin rörelse; denna
kraft är störst, då S-polen rört sig så mycket, att den befinner sig mitt emellan två av
rotorns poler, och går ned till noll, när S-polen kommit mitt framför en liknämnig rotorpol.
Vid S-polens fortsatta rörelse växlar kraften riktning, så att statorfältet söker driva
rotorn åt ett håll motsatt rotationen, ända tills S-polen hunnit fram till rotorns nästa
N-pol. Under den tid, som statorfältet behövt för att vrida sig två poldelningar, och som
vid 50 perioders frekvens uppgår tillV so sekund, har rotorn alltså mottagit tvenne
kraftimpulser i motsatt riktning. Det roterande statorfältet har därför ingen tendens att
taga med sig rotorns fält, så länge detta senare är stillastående. Om däremot rotorn
på något sätt bringas upp till samma hastighet som det roterande fältet, komma de båda
fältens poler att »gripa tag» i varandra, och rotorn följer då med i rotationen med exakt
samma varvantal som statorfältet; härav namnet synkronmotor. Ett sätt att utföra
denna inkoppling är att medelst en särskild startmotor driva motorn upp i
synkronhastighet och magnetisera fältet, så att maskinen som generator lämnar samma spänning
som nätspänningen; när man sedan genom en särskild anordning kontrollerat, att ingen
spänningsskillnad råder mellan hophörande faser hos nätet och statorns uttag, kopplas
maskinen in på nätet och fortsätter att gå som motor.
Man kan även starta motorn som induktionsmotor: härvid kopplas motorn in till
nätet medelst ett startningsmotstånd, på samma sätt som en induktionsmotor med
kortslutet ankare. Om rotorns poler hava massiva polskor, alstras i dessa av det roterande
statorfältet virvelströmmar, som åstadkomma en vridande inverkan på rotorn, och som
i vissa fall kunna vara tillräckliga för startningen. Bättre blir startförmågan, om man
i polskorna inlägger en kortsluten lindning, i likhet med den vid induktionsmotorn
brukliga. På detta sätt kan man vid normal ström erhålla c:a 30 % av normalt kraftpar. Då
emellertid det roterande statorfältet vid startningen icke kan utbilda sig på samma
fullständiga sätt vid synkronmotorn med dess utpräglade poler som vid asynkronmotorn
med dess cylindriska järnkärna, bli den förras startegenskaper alltid mindre goda än den
senares. Har emellertid motorn kommit upp till nära synkron hastighet, så att
statorfältets poler tillräckligt långsamt passera förbi rotorns, inkopplas magnetströmmen,
varvid polerna i de båda fälten gripa in i varandra, och motorn går upp i synkronism.
Den magnetiska förbindningen mellan rotor- och statorpoler är i viss mån elastisk i
så måtto, att det ömsesidiga läget är beroende dels av belastningen och dels av
magnet-strömmens styrka. Om belastningen ökas, avlägsna sig de oliknämniga polerna från var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
