Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Växelströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXELSTRÖMSMASKINER. KOMMUTATORMOTORER.
103
lektorn, ändras spänningen mellan dem: när de vridits 74 varv ur neutralläget, är denna
spänning noll, och efter Vs varv ha den negativa och den positiva borsten bytt plats och
således spänningen växlat riktning. Om fält och borstar rotera i förhållande till
varandra, alstras således en växelspänning av rotationens frekvens, d. v. s. i detta fall 50
per. per sekund. Spänningens storlek åter är beroende av den hastighet, varmed
stator-fältets kraftlinjer skära rotorlindningarna: den är störst, då rotorn står stilla, och noll
vid synkron hastighet. Om borstarna i stället äro tre med 120° inbördes avstånd, blir
spänningen mellan dessa 3 borstar en trefasväxelspänning fortfarande av
statorström-mens frekvens. Med tillhjälp av kommutatorn omformas alltså rotorströmmarna till
samma frekvens som linjeströmmarnas, eller, vilket är samma sak sedd från en annan
sida, linjeströmmens frekvens till rotorströmmens, och man kan således med tillhjälp av
borstarna införa ström i rotorn från nätet. I allmänhet är spänningen å rotorn mycket
lägre än nätspänningen, och det är därför oftast nödvändigt att använda en
transformator för att erhålla strömmar av lämplig storlek.
Strömtillförseln kan ordnas huvudsakligen på två sätt: antingen matas rotorn med
en ström, som är proportionell mot statorströmmen, eller också med en av strömmens
storlek oberoende spänning från nätet. I förra fallet beror motorns hastighet av dess
belastning. Ju större belastningen är, desto större blir strömmen i rotorn, och för att
alstra denna ström måste den i rotorlindningen inducerade spänningen stiga, d. v. s.
rotorns hastighet måste minskas av samma anledning som hastigheten hos en vanlig
induktionsmotor minskas, om ett motstånd införes i sekundärlindningen. Denna
motortyp får således ungefär samma egenskaper som en serielindad likströmsmotor. I andra
fallet ställer rotorns hastighet tämligen oberoende av belastningen in sig på ett värde,
som svarar mot storleken av den tillförda konstanta spänningen. Genom att variera
denna spänning kan man således även reglera motorns hastighet. Detta är
shuntkommu-tatorns värdefullaste egenskap, som gjort,
att den i många fall kommit till användning
i stället för den enklare induktionsmotorn.
Den trefasiga seriekommutatormotorn
är ungefär lika gammal som
induktionsmotorn; den uppfanns nämligen år 1888
av Wilson. Någon egentlig praktisk
betydelse fingo emellertid
trefaskommutator-motorerna först omkring år 1902, då
shunt-motorerna med hastighetsreglering började
utbildas. En dylik motor, vilken vunnit en
ganska stor användning, är den år 1908 av
Schrag$ uppfunna. Dess anordning framgår
schematiskt av fig. 115. Primärlindningen
ligger här på rotorn och får sin ström från
nätet genom 3 släpringar.
Sekundärlindningen är anbragt på statorn och så
anordnad, att på densamma kan verka en
reglerbar spänning, som tages ut från en tredje lindning. Denna tredje lindning
(tertiärlindningen) är ävenledes förlagd till rotorn och utförd som en likströmslindning
med kommutator. På kommutatorn äro anbragta 2 st. 3-dubbla borstsatser per
pol. En tvåpolig maskin har sålunda, såsom visas i fig. 115, 6 borstlägen. Borstarna
Fig. 115. Anordning av lindningarna vid Schrages
trefaskommutatormotor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
