Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Transformatorer och omformare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
ELEKTRISKA MASKINER.
Fig. 126. Kärntransformator.
Fig. 127. Manteltransformator.
Fig. 128. Järnkärna till
trefastransformator.
sig genom luften. Fig. 125 visar en s. k. »igelkottstransformator» av Swinburnes
konstruktion, som ännu så sent som år 1891 användes i stor utsträckning. Järnkärnan
består här av ett knippe järntrådar. Sedan primär- och sekundärspolarna
upplindats på denna kärna, böjas järntrådarna ut för att så mycket som möjligt minska
motståndet för kraftlinjerna
genom luften. Det är dessa
borstliknande ändar av
järnkärnan, som givit upphov
till det ganska betecknande
namnet. Sedan det
emellertid medelst mätningar
kunde direkt visas, att
såväl magnetiseringsström-men som
tomgångsförluster-na äro väsentligt mindre vid
transformatorer med sluten
magnetisk krets än vid
sådana med öppen, blev den
förra konstruktionen snart
den allenahärskande.
Med avseende på
järnets placering i förhållande
till lindningen kan man skilja på tvenne särskilda typer, nämligen kärntransformatorn
och manteltransformatorn. Vid den förra omgiver lindningen järnkärnan; av denna
typ voro alltså de tidigaste transformatorerna, Faradays, Ruhmkorffs m. fl.
Lind-ningarna äro i detta fall vanligen anbragta på järnkärnans »ben», närmast järnet ligger
lågspänningslindningen och utanpå denna högspänningslindningen, se fig. 126.
Vid manteltransformatorn, fig. 127, omgives lindningen av järnkärnan. Hög- och
lågspänningslindningarna äro vanligen utförda som skivformiga spolar lagda intill
varandra, så att närmast en högspänningsspole kommer en lågspänningsspole, därefter
åter en högspänningsspole o. s. v. Manteltypen har fördelen av mindre magnetisk
läck-ning mellan primär- och sekundärlindning, d. v. s. de
magnetiska kraftlinjerna tvingas att nästan uteslutande
genomgå båda slagen av lindningar. Vid kärntypen är det
lättare att ’erhålla god isolation mellan hög- och
lågspänningslindningarna och även det mekaniska uppbyggandet
av järnkärnan är enklare, vilket särskilt är av betydelse,
om transformatorn för reparation av en spole behöver
tagas isär. Kärntransformatorn synes numera i allmänhet
av dessa anledningar föredragas framför manteltypen.
Båda de i fig. 126 och 127 visade transformatorerna äro
avsedda för enfasväxelström. För trefasström kan man
använda tre st. enfastransformatorer, en för varje fas, men
vanligen utföras transformatorerna trefasiga med en magnetisk krets bestående av
tre järnkärnor förenade med ett gemensamt ok. Vid de första trefastransformatorerna
lade man stor vikt vid järnets symmetriska anordning, vilket ledde till ganska
invecklade konstruktioner. Numera ställer man de tre benen i rad efter varandra, fig. 128,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
