Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Transformatorer och omformare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRANSFORMATORER OCH OMFORMARE. VÄXELSTRÖMSTRANSFORMATORN. 113
Fig. 129. Genom vattencirkulation kyld
trefastransformator upplyft ur oljelådan.
och erhåller sålunda en enkel mekanisk anordning, ehuru därigenom det magnetiska
motståndet icke blir alldeles detsamma för alla faserna.
Så länge transformatorerna utfördes för relativt låga spänningar och små
effektbelopp, vållade varken isoleringen eller bortförandet av förlustvärmet några särskilda
svårigheter. Man använde de från dynamomaskinerna kända isolationsämnena, och
den naturliga ventilationen var tillräcklig för avkylningen. Vid transformatorer för
högre spänningar fann man snart på att förbättra isolationen genom att nedsänka hela
transformatorn i ett kärl med olja. Tesla var en av de första, som använde denna
metod; även vid kraftöverföringen Frankfurt—Lauffen 1891 voro transformatorerna
olje-isolerade. Numera användes för nyssnämnda ändamål tunnflytande mineralolja, som
måste vara absolut fri från syra och
vatten. God transformatorolja är en
utmärkt isolator; ett skikt av 1 cm.
tjocklek motstår en effektiv växelspänning av
ända till 90 å 100 tusen volt.
I den mån transformatorerna
till-togo i storlek, måste man tillgripa
särskilda åtgärder för värmets bortskaffande.
Vid de luftkylda transformatorerna kunde
detta ske genom att med tillhjälp av en
fläkt pressa luft genom
ventilationskanaler anordnade i järnkärnan och mellan
lindningarna. Oljeisolerade
transformatorer äro beträffande den naturliga
kyl-ningen relativt gynnsamt ställda, emedan
oljan på grund av sin stora förmåga att
upptaga värme och genom sin cirkulation
i transformatorkärlet kan transportera
betydande värmemängder från
lindningarna och järnkärnan till
transformatorlådans väggar, från vilka värmet sedan
avgives till ytterluften. Om man på ett
eller annat sätt förstorar oljelådans värmeavgivande yta t. ex. genom att göra väggarna
av korrugerad plåt, kan självkylningen göras ännu effektivare. Vid mycket stora
transformatorer är det emellertid nödvändigt att anordna vattenkylning, vilket kan
ske på tvenne olika sätt. Antingen kyles oljan i transformatorn genom av kylvatten
genomströmmade spiraler, eller också får oljan själv cirkulera genom en rörspiral, som är
nedsänkt i kylvattnet. Enligt den förra metoden, som är den mest brukliga, inläggas
i transformatorns övre del slingor av bly- eller vanligen kopparrör, som
genomströmmas av kylvatten. Fig. 129 visar en på detta sätt kyld transformator upplyft ur sin låda.
Oljan upptager värme från transformatorn, utvidgas till följd därav, blir lättare och
stiger upp i övre delen, där den kommer i beröring med kylrören, och sjunker sedan ned
efter lådans väggar. På detta sätt uppstår en livlig oljecirkulation, och genom lämplig
anordning av kyIkanaler sörjer man för att den strömmande oljan kommer i tillfälle
att bortföra det värme, som alstras i järnkärna och lindningar. Enligt det andra
systemet, som schematiskt visas av fig. 130, föres den varma oljan från transformatorns övre
del med tillhjälp av en cirkulationspump ut i en rörspiral, som är nedsänkt i en kylvat-
8—220535. Uppfinningarnas bok. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
