Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det elektriska ljuset, av K. J. Laurell - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING. LJUSETS NATUR. 135
Det elektriska ljuset liksom allt annat ljus vare sig det härstammar från solen
eller från de artificiella ljuskällorna utgör en art av energistrålning och speciellt den
art, som kan inverka på ögats näthinna på sådant sätt, att en bild’ av det lysande
föremålet uppfattas. I själva verket är det tack vare de energimängder, som under
årtusenden genom solljuset ha överförts och fortfarande överföras till vår planet, som
densamma kunnat bibehålla en för det organiska livets fortbestånd tillräckligt hög
temperatur. Så gott som varje form av energiomsättning inom såväl den döda som den
levande naturen har sitt ursprung i solljuset. Våra vattenfall, vilka vi numera på
grund av elektroteknikens snabba utveckling på ett ekonomiskt sätt kunna tillgodogöra
oss för ljus- och kraftändamål, kolet, som hämtas upp från det djupa gruvschaktet,
veden, som tages från skogen, vinden, som driver väderkvarnen, etc., samtliga dessa för
den nutida kulturen så viktiga kraftkällor ha som bekant solstrålarna att tacka för sin
tillvaro.
Enligt nu gängse uppfattning utgör ljuset liksom kemiska strålar, värme- och
röntgenstrålar endast en avart av de vid den trådlösa telegrafien och telefonien använda
elektromagnetiska vågorna, vilka med mycket stor hastighet fortplanta sig i rymden.
Dessa kunna uppfattas som svängningar eller oscillationer i den s. k. etern, vilken tänkes
uppfylla den oss omgivande rymden, och desamma anses på ett eller annat sätt förorsakas
av elektronernas rörelse. Dessa elektroner utgöra den negativa elektricitetens minsta
smådelar med en massa, som endast är c:a en adertonhundradel av väteatomens.
Atomen, som förr ansågs vara materiens minsta del, antages numera bestå av en positivt
laddad kärna, omkring vilken ett större eller mindre antal elektroner fritt kunna
cirkulera på samma sätt som planeterna i vårt solsystem. Grundtanken vid den
elektromagnetiska ljusteorien är således den, att värme-, ljus- och röntgenstrålar äro
elektromagnetiska vågor, vilka samtliga förorsakas av elektronernas oscillationer. Därvid
är det endast oscillations- eller svängningshastigheten, som är avgörande för
strålningens art.
För att elektronen skall kunna bliva en ljuskälla, får dess svängningstal endast
variera mellan c:a 430 och 750 billioner per sek. Från de självlysande kropparna, t. ex.
solen, en glödlampa etc., utstråla sålunda elektromagnetiska vågor med detta periodtal.
De mörka, ej självlysande kropparna, bliva synliga därigenom att ljusstrålarna återkastas
i alla riktningar från deras yta. Detta fenomen benämnes diffusion eller irreguljär
reflexion. Vid speglande eller reguljärt reflekterande ytor återkastas ljuset endast i en viss
bestämd riktning, beroende på den infallande ljusstrålens riktning. Lagarna för
diffu-sionen och reflexionen komma att närmare studeras i samband med de inom
belysningstekniken använda reflektorerna och deras konstruktion.
Genom en mängd av olika forskare utförda sinnrika experiment har man med full
visshet kunnat påvisa, att alla de ovan nämnda slagen av energistrålar, såväl värme-,
ljus- och röntgenstrålar som övriga elektromagnetiska vågor, fortplanta sig i rymden
(etern) med en och samma hastighet, nämligen 300 000 km. per sek. Ljushastigheten
i vatten är endast 3A och i glas 2/s så stor som i tomrummet. Då vid varje vågrörelse
f ortplantningshastigheten måste vara lika med produkten av svängningstalet och
våglängden, följer, att de strålar, som ha det högsta svängningstalet, måste få den minsta
våglängden och tvärt om. Av denna anledning utgör således våglängden den för varje
art av strålar karakteristiska storheten. Till slut några orienterande uppgifter beträffande
de olika strålarnas våglängder. Med hänsyn till storhetsordningen kunna röntgenstrålar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
