Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det elektriska ljuset, av K. J. Laurell - Bågljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
DET ELEKTRISKA LJUSET.
Fig. 167. v. Hefner-Altenecks
differentiallampa.
Detta ernådde uppfinnaren genom att låta regleringen
påverkas av såväl en serie- som en shuntmagnet.
Differentiallamporna kunna delas i tvenne
grupper, den ena omfattande sådana, uti vilka kolhållaren
förflyttas av spolarna till hela sin längd, den andra
däremot de lampor, uti vilka spolarnas verksamhet
inskränker sig till blott den reglerande rörelsen, medan
den egentliga frammatningen åstadkommes på sådant
sätt, att den övre kolhållaren löskopplas från den
egentliga regleringsmekanismen och får nedsjunka av sin
egen tyngd, till dess kolspetsarna kommit på det rätta
avståndet från varandra, då
den åter fastkopplas. •
Fig. 161 c har visat ett
exempel på det första slaget
lampor. Å fig. 166 framställes
schematiskt, huru en lampa av
det senare slaget kan tänkas
vara anordnad. En tämligen
kort ihålig järnkärna E, som
balanseras av lämpligt
avpassade motvikter, påverkas av
de båda spolarna på förut
beskrivet sätt. Kolhållarstången
s är så noga inpassad, att den
kan stadigt glida genom
urborrningen. Järnkärnan har
nedtill en vinkelhävstång w, vars ena ben medelst en
fjäder tryckes mot kolhållaren och således hindrar
denna att av sin egen tyngd glida nedåt. Ju mera kolen
förbrännas, desto längre sjunker järnkärnan för att
hålla ljusbågen på det bestämda avståndet. Till sist
har den sjunkit så långt, att vinkelhävstångens w övre
arm stöter emot en klack n, varvid kolet löskopplas och
glider nedåt. Men därigenom förkortas ljusbågen,
spänningen sjunker och järnkärnan dragés åter uppåt av
huvudströmspolen. Hävstångens övre arm upplyftes
från klacken, och den andra trycker åter mot
kolhållaren, som på nytt fastkopplas med kärnan. En
fullt så enkel anordning skulle ej visa sig
lämplig men har här beskrivits blott för att utgöra ett
exempel på huru kopplingsinrättningen verkar.
Man inser lätt, att båglampor med sådan från- och tillkoppling bliva något
komplicerade, och det vore därför måhända lämpligast att först redogöra för den förstnämnda
gruppens lampor. Men redan den första differentiallampan var försedd med dylik
mekanism. För att bibehålla den historiska ordningsföljden börja vi med denna grupps
lampor.
Fig. 166. Anordning fö
framniatning av kolet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
