Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det elektriska ljuset, av K. J. Laurell - Bågljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÅGLJUSET. KVICKSILVERLJUSBÅGEN.
171
Fig. 181. Kopplingsdiagram för en kvicksilverbåglampa
för likström.
varför ljusbågsspänningen faller med ökad ström. Av det föregående framgår även,
varför en glödande katod ovillkorligen fordras, för att en ljusbåge skall kunna utbildas och
upprätthållas vid normal spänning.
Vid ett visst strömvärde blir
ljusbågsspänningen minst, vid ytterligare
ökning av strömmen ökas spänningen.
För att den största
ljusverkningsgraden skall erhållas, låter man tuben
arbeta med denna spänning. Då
strömmen kan variera inom ganska vida
gränser för en och samma
tubspänning, användas följande två sätt för
reglering av ljusbågen. Hastiga
strömändringar på grund av oundvikliga
variationer i ljusbågens motstånd
bromsas på ett effektivt sätt genom
en induktionsspole, som vid varje ändring av strömmen i ledningskretsen alstrar en
spänning, som enligt Lenz’ lag motsätter sig strömmens ändring. Den fallande
spännings-karakteristiken hos ljusbågen såväl som störningar genom variationer av linjespänningen
kompenseras av ett ohmskt motstånd (Rx), vilket i enlighet med kopplingsschemat i fig.
181 insättes i serie med det induktiva motståndet (L) och ljusbågen.
Fig. 181 visar såväl det yttre utseendet som kopplingsschemat för en
Cooper-Hewitt-lampa med induktiv tändning. Då strömbrytarna tillslås, går en ström genom
startmotståndet R2, kvicksilverströmbrytaren C, induktionsspolen L och regleringsmotståndet Rv
I samma ögonblick som järnet i spolen uppmagnetiserats, attraheras ett järnankare,
tillhörande strömbrytaren C, varigenom ett kort avbrott av strömmen erhålles. Den
därvid uppträdande extra spänningen (självinduktionsspänningen), som är av mycket
kort varaktighet, har ett relativt den normala spänningen högt värde. Den gnista, som
på grund härav slår från katoden, har förmåga att jonisera gasen, så att densamma blir
ledande och den normala ljusbågen kan utbildas. Den extra förbindningen från
strömbrytaren till rörets katodsida, som synes å figuren, är ansluten till ett kopparbleck, som
omger glaset invid katodens intag och är isolerat från detsamma. Genom införandet
av detta bleck erhålles en förstärkning av tändningsgnistan. Av figuren framgår tydligt,
att då lampan tänts, måste ankaret
attraheras, så att strömbrytaren C
permanent bryter strömkretsen för
motståndet R2.
Man måste mycket noga hålla reda
på polariteten vid inkoppling av en
kvicksilverbåglampa till en
likströms-källa. Den sida av röret, vid vilken
kvicksilvret finnes, måste alltid anslutas
till den negativa polen. Strömmen i
ljusbågen är således riktad mot
kvick
silvret. Vid omkastning av polerna slocknar lampan. Av detta skulle man kitnna
sluta, att kvicksilverlampan endast kan användas vid sådana platser, där likström finnes
tillgänglig. Detta är även förhållandet vid en lampa enligt ovanstående beskrivning.
Fig. 182. Kopplingsdiagram för en kvicksilverbåglampa
för växelström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
