Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det elektriska ljuset, av K. J. Laurell - Bågljuset - Glödljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
DET ELEKTRISKA LJUSET.
des med heliumgas. Dessa s. k. ädélgaser firmas i små mängder i luften och kunna
framställas ur flytande luft. Vid utföringssättet enl. fig. 186 a består anoden (pos. polen)
av en cirkelrund järnskiva med 20 mm. diameter och 0.7 mm. tjocklek. Katoden, som
utsänder ett mer eller mindre rödgult ljus, är i detta fall en spiralformigt upplindad 1.2
mm. tjock järntråd. Vid utföringssättet enligt fig. 186 b är den neg. järnplåten utformad till
en bokstav, vilken utsänder ljuset. Den pos. polen består vanligen av en järnstav,
planerad bakom katoden på ett avstånd av c: a 5 mm. Dessa lampor ha på senare tiden fått
rätt stor användning för elektrisk reklambelysning etc.
Om den ena polen utformas som ett +
tecken och den andra som ett —tecken, erhålles en
elektrisk provlampa, som samtidigt anger
polariteten. Den till minuspolen anslutna elektroden
lyser, under det att den andra är mörk. Lamporna
utföras normalt för 220 volts spänning, men äro
okänsliga för spänningsvariationer och kunna
användas för såväl växelström som likström.
Lamporna utföras med normal Edisonsockel, i vilken
finnes inmonterat ett motstånd på c: a 700 ohm,
utfört av mycket fin tråd. Detta seriemotstånd, som
förbrukar omkring 10 % av spänningen, är insatt
av samma skäl som motståndet vid de förut stude-
rade båglamporna. Detsamma stabiliserar den elektriska urladdningen, så att lampan
brinner lugnt. Ljusutbytet blir relativt dåligt, nämligen c:a 0.07 Hlj. (sfär.) per
watt, motsvarande 15 watt per Hlj. Då de minsta tillgängliga volframlamporna för
220 volt förbruka c:a 16—18 watt, kan i vissa fall en ganska stor strömbesparing göras
genom användandet av dessa lampor. Kontrollampor, som endast erfordra 0.2 watt,
finnas även i handeln. Glimlamporna infördes först av den kända tyska firman J.
Pintsch A.-G. men utföras numera även av andra firmor. Livslängden kan uppskattas
till c: a 1 000 timmar.
Fig. 186. Glimlampor.
GLÖDLJUSET.
Historik. ’ Vi komma nu till de för den elektriska belysningstekniken utan tvivel
viktigaste ljuskällorna, nämligen glödlamporna. Dessa skilja sig från de i föregående
kapitel studerade båglamporna huvudsakligen därigenom, att den elektriska strömmen får
genomgå en trådformad fast kropp, vilken av densamma upphettas till glödning. Dessa
lampor tillhöra sålunda temperaturstrålarnas klass (se Ljusets natur sid. 134), som
kännetecknas av att det alstrade ljuset ger ett kontinuerligt spektrum.
Det första kända uppslaget till att på detta sätt använda strömmen för
belysnings-ändamål går tillbaka ända till år 1838, då Jobard föreslog att medelst elektricitet bringa
ett i lufttomt rum befintligt kolstift att glöda och lysa. Det var dock först hans lärjunge,
de Changy, som i början av 1840-talet bragte denna idé till verkligt utförande och
konstruerade en glödlampa med en liten stav av retortkol såsom glödkropp — något annat
lämpligt kol kände man då icke till. Men redan förut hade Grove framställt en
glödlampa med en fin platinatråd såsom glödkropp, och denna lampa torde måhända böra anses
som den första verkliga glödlampan. I de av Star, King, Moleyns m. fl. (1845)
kon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
