180 DET ELEKTRISKA LJUSET. De första volframlamporna kunde ej utföras med samma mekaniska hållfasthet hos glödtråden som tantallamporna, varför dessa senare ännu några år allmänt användes. Man kom snart underfund med att det erbjöd mycket stora tekniska svårigheter att framställa en hållbar volframtråd. Ursprungligen utfördes tråden av metallpulver, som på analogt sätt som vid koltrådens framställning sprutades tillsammans med ett bindemedel och därefter hopsintrades genom glödgning. Först år 1910 lyckades det Coolidge att framställa en böjlig och starkt dragen tråd av volframmetall. Efter denna tidpunkt övergingo så gott som alla intresserade firmor till användandet av dragen tråd. Med införandet av den dragna volframtråden nedbringades det spec. effektbehovet till c:a 1 watt per Hlj. vid de större lampenheterna, som därför benämndes enwattslampor, och därmed har materialet till glödlampornas lyskropp kommit till en viss avslutning i utvecklingen. Genom införandet av vissa kemiska preparat i lampgloben (Skaupy) kunde spec. effektbehovet utan nämnvärd ökning av lampans svärtning nedbringas till 0.8 watt per Hlj. (horis. medelv.). Emellertid kunde redan år 1913 på grund av amerikanen Langmuirs undersökningar en ytterligare förbättring av volframlamporna genomföras, vilket som resultat gav de nu allmänt använda halvwattslamporna. Vid dessa användes ej en lufttom glasballong, utan denna är vid de större typerna fylld med kvävgas och vid de mindre med ar-gongas. Spec. effektbehovet är vid de större lamporna endast c:a 0.6 watt per sfär, hefner-Ijus och ökas vid mindre enheter till ett värde motsvarande enwattslampornas (c:a 1.3 W/Hlj. sfär.). Som orientering kan i detta sammanhang nämnas, att ett spec. effektbehov vid en större enwattslampa av l.o watt per horis. Hlj. motsvarar 1.25 watt per sfär. Hlj. På grund av den ovannämnda stora variationen av spec. effektbehovet böra dessa lampor lämpligen benämnas gasjyllda volframlampor i stället för halvwattslampor. Värdet av Langmuirs uppslag framgår omedelbart av att de gasfyllda volframlamporna numera kunna utföras från 25 watt för 110 och 60 watt för 220 volt till flera tusen watts storlek. De hava därmed inkräktat på det av båglamporna hittills reserverade området, nämligen de större ljusenheterna. Detta har även haft till följd, att båglamporna under de senaste åren fullständigt utträngts av dessa volframlampor. Hösten 1881 gjorde man i vårt land för första gången bekantskap med de elektriska glödlamporna. I samband med den i det föregående omtalade provbelysningen i Stockholm med Brushska båglampor anordnades på L. Fredholms föranstaltande även en provbelysning med glödlampor först i Strömparterren och sedan i drätselnämndens lokaler i huset n:o 2 vid Stora Nygatan. De begagnade lamporna voro av Lane-Fox’ system och liknade i huvudsak Edisons lampor. Mindre anläggningar för elektrisk glödlamps-belysning började från denna tid utföras av enskilda firmor på flera ställen i Stockholm och landsorten, men här i landet liksom annorstädes i Europa var det av flera orsaker endast jämförelsevis långsamt som det nya belysningssystemet lyckades vinna erkännande och erhålla någon avsevärd spridning. Vid 1883 års slut funnos i Stockholm uppsatta ett par hundra elektriska glödlampor, vid sekelskiftet ej fullt hundra tusen och vid 1920 års slut 1235 000 stycken. Av dessa senare utgjorde flertalet metalltrådslampor och endast c:a 4 % koltrådslampor. Tillverkningen av glödlampor utgör numera en betydande industri. I utlandet, särskilt i Amerika, England och Tyskland, finnas flera stora fabriker av detta slag. Man har uppskattat tillverkningen av glödlampor till över 400 miljoner per år, vilket ger ett begrepp om denna industris storartade proportioner. Glödlampor började även ganska snart att tillverkas i Sverige, nämligen redan år 1885 av R. Strehlenert i Södertälje. Denna fabrikation flyttades sedan till Stockholm