Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det elektriska ljuset, av K. J. Laurell - Glödljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
DET ELEKTRISKA LJUSET.
Smältpunkt.
Platina............................ 1 750°
Osmium.............................. 2 500°
Tantal.............................. 2 850°
Volfram............................. 3 000°
Av ovanstående jämförelse framgår, att volframmetallen har den högsta
smältpunk-ten. I själva verket är volfram mera svårsmält än varje annan för närvarande känd
metall. Då kolet är ett grundämne med högre smältpunkt än någon av de ovan angivna
metallerna, synes det förvånansvärt, att ekonomien hos koltrådslampan ej har kunnat
uppdrivas högre än som vi av det föregående sett. Detta beror på att kolet liksom en
mängd andra ämnen redan vid en temperatur under smältpunkten förgasas och
sublimerar. Volframmetallen har den värdefulla egenskapen att även vid hög temperatur
vara relativt beständig. Förklaringen till att den gasfyllda volframlampan uppvisar
så avsevärt mycket högre ekonomi än vakuumlampan ligger just i det förhållandet, att
sublimeringen försvåras genom den införda gasen, så att glödtrådens temperatur kunnat
skjutas närmare metallens smältpunkt.
Det för den moderna glödlampstekniken så viktiga grundämnet volfram upptäcktes
år 1781 av vår landsman, den store kemisten K. V. Scheele. Utan överdrift kan man våga
påstå, att ingen vare sig före eller efter honom gjort så många och för den kemiska
vetenskapen så banbrytande upptäckter som han. Volframmetallens oxid framställdes
av Scheele ur ett av de mineral, som benämnas tungsten. Härav förklaringen till att
metallen i de engelsktalande länderna fått det svenskt klingande namnet tungsten.
Namnet volfram anses komma av den tyska bergsmanstermen wolfrig (frätande). De
viktigaste volframmineralen äro volframit och scheelit, vilka finnas relativt rikligt i Amerika,
Queensland, Portugal och England m. fl. länder. Ur mineralen framställes till att börja
med, vanligen genom glödgning med soda, det i vatten lösliga saltet natriumvolframat.
Detta sönderdelas medelst svavelsyra till en gul olöslig volframsyra (volframoxid), vilken
genom glödgning med kolpulver kan reduceras till metallisk volfram, ett grått pulver.
Framställningen av metallen i smidbar form har varit förenad med mycket stora
svårigheter till följd av dess svårsmälthet och sprödhet. Vi skola närmare ingå på denna så
viktiga fråga vid beskrivning av metalltrådens framställning. Av den nuvarande
vol-framtillverkningen, som uppskattas till 10 000 ton årligen, åtgår endast en relativt
liten del till fabrikationen av glödlampor; den större kvantiteten åtgår till framställning
av volframstål och andra legeringar, som under de senaste åren fått mycket stor
användning. Volframmetallen kan för närvarande erhållas till ett relativt billigt pris.
Volframtrådens framställning. Glödkroppen vid de nu använda volframlamporna
utföres så gott som alltid av dragen volframtråd, vilken i hållbarhet vida överträffar
den till att börja med använda sprutade tråden. Av alla kända metaller har volfram
som redan påpekats den högsta smältpunkten, nämligen c:a 3 000°, och bör därför
utomordentligt väl passa till lyskroppsmaterial. Den är även en bland de tyngsta kända
metallerna med en spec. vikt av c:a 20. Dess kemiska och fysikaliska egenskaper äro emellertid
sådana, att det till en början syntes vara en fullkomlig omöjlighet att erhålla den i
smid-och dragbar form. Ett kompakt genom sintring framställt metallstycke är så sprött,
att détsamma vid ett relativt lätt slag med en hammare sönderspringer i bitar. Intill
år 1910 var man således ej i stånd att direkt av den spröda volframmetallen framställa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
