Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Elektriska ledningar och distributionssystem, av K. J. Laurell - Ledningsanläggningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEDNIN GSANLÄGGNING A R. DISTRIBUTIONSSYSTEM.
263
därför ej fordra någon nämnvärd tillsyn och skötsel till skillnad från de vid
likströms-anläggningar för samma ändamål använda motorgeneratorerna, som dessutom uppvisa
en betydligt sämre verkningsgrad än transformatorerna. Växelströmsgeneratorer byggas
normalt för spänningar upp till 15 000 volt, vilka utan svårighet medelst transformatorer
kunna om så erfordras exempelvis 10-dubblas. I vårt land användes såväl 25 som 50
perioders växelström. Nyanläggningar utföras vanligen med det senare periodtalet, som är
lämpligare för belysningsändamål. Alla större anläggningar utföras med trefas växelström,
då trefasmotorerna (s. k. asynkron- eller induktionsmotorer) äro synnerligen enkla och
ekonomiska. Vid trefaskraftöverföringar användas tre isolerade ledningar, vardera
förande lika stora växelströmmar sinsemellan fasförskjutna 120°. Däremot erfordrar
enfas växelström liksom likström endast två ledningstrådar. Elektriska järnvägar, som
drivas medelst växelström, utföras vanligen för enfasdrift, emedan då endast en
kontaktledning behöver användas, varvid skensystemet utgör den andra ledningsförbindningen
till transformatorerna.
Helt oberoende av strömarten kan den elektriska energifördelningen allt efter
för-brukningsapparaternas inkopplingssätt indelas i serie- och parallellsystem. Å fig. 268 a
och b visas principschemat för dessa båda slag av ledningsanläggningar.
Det karakteristiska för seriesystemet är att alla förbrukningsapparaterna måste
vara konstruerade för en och samma
ström men att deras spänning blir
olika, beroende på den uttagna
effekten. Om exempelvis ett visst
antal lampor inkopplas i serie,
måste generatorns spänning höjas i
samma mån som lampantalet ökas.
Seriesystemet arbetar således med konstant ström och variabel spänning till skillnad
mot parallellsystemet, där spänningen är konstant och strömstyrkan ändras med
belastningen.
Om vid seriesystemet antalet förbrukningsapparater är tämligen stort, komma vissa
av dem att få en relativt hög spänning till jord, varjämte generatorns polspänning blir
stor. Anläggningen måste då ur säkerhetssynpunkt betraktas som
högspänningsanlägg-ning och sålunda såsom livsfarlig vara olämplig att användas av den stora allmänheten.
Skulle däremot spänningen på varje särskild apparat hållas så låg, att den totala
spänningen ej bleve högre än som tillåtes för en lågspänningsanläggning, så bleve strömstyrkan
och därmed även ledningsarean oekonomiskt stor. Denna grova ledning måste tydligen
framdragas även till den minsta apparaten i anläggningen. En annan nackdel hos
seriesystemet är att, om en lampa slocknar, så avbrytes strömmen även för alla andra. Detta
har man sökt förhindra genom en särskild elektromagnetisk anordning, som kortsluter
den felaktiga lampan, varvid dock strömkällan samtidigt måste minska sin spänning med
ett lika stort värde, som den felaktiga lampan förut förbrukade. Ovan nämnda
olägenheter förklara, varför seriesystemet trots en viss enkelhet i ledningsföringen ej fått någon
allmän användning.
För distribuering av elektrisk energi användes numera så gott som uteslutande
parallellsystemet. Vid detta äro de olika förbrukningsapparaterna fullständigt oberoende
av varandra. Till varje apparat behöver endast framdragas en så grov ledning, som
motsvarar dess effektbehov. Samtliga lampor, motorer etc. utföras för en och samma
spänning, varvid strömstyrkan i nätet varierar med antalet inkopplade apparater.
Fig. 628. Serie- och parallellsystem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
