Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Elektriska ledningar och distributionssystem, av K. J. Laurell - Ledningsanläggningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
ELEKTRISKA LEDNINGAR OCH DISTRIBUTIONSSYSTEM.
Vid de elektriska ledningsnäten i större städer, som huvudsakligen användas till
Ijus-och kraftdistribution för borgerligt behov, är spänningen begränsad dels av det övre
gränsvärde, för vilket elektriska lampor med fördel kunna utföras, och dels framför allt
av vissa säkerhetssynpunkter med hänsyn till livsfaran vid beröring av de elektriska
apparaterna. Enligt erfarenheten är en likströmsspänning av 220 volt till jord det övre
spännings värde, som under normala förhållanden kan anses vara ofarligt. För
växelström anses motsvarande värde endast vara c:a 127 volt, vilket ger en huvudspänning av
220 volt. Som bekant utföras glödlampor normalt för högst 220 volt. Enligt det
föregående synes man sålunda vara bunden av detta värde vid valet av högsta tillåtna
distributionsspänning. Emellertid har man vid det s. k. treledarsystemet kunnat
fördubbla den effektiva överföringsspänningen utan att öka faran vid beröring av
ledningarna, och vi skola nu övergå till detta viktiga distributionssystem.
Enligt vad vi förut sett minskas ledningsarean exempelvis till en fjärdedel vid
fördubbling av driftspänningen, vilket för de stora distributionsnäten tydligen måste
innebära betydande besparingar. Närstående fig. 269 visar schematiskt ett sådant
treledar-system för likström. Två generatorer Gx och G2 eller två ackumulatorbatterier Bx och Bz,
vardera på exempelvis 220 volt, seriekopplas, varigenom 440 volt erhålles mellan
ytter-polerna. Då batterier
användas inkopplas parallellt
med dem endast en
generator, men i detta fall på 440
volt. Vare sig generatorer
eller batterier användas som
spänningsdelare består
ledningsnätet av tre ledare, av
vilka de två från ytterpolerna äro isolerade och den mellersta vanligen blank och
jordförbunden. I vårt exempel användas 220 volts lampor (L), som inkopplas
symmetriskt mellan vardera ytterpolen och den oisoleräde ledningen, den s. k.
noll-ledningen. Stora motorer däremot (M) utföras för 440 volt och inkopplas mellan
ytterpolerna.
Fördelarna med detta system äro således, dels att de stora förbrukningsapparaterna
kunna konstrueras för dubbelt så hög spänning som den normala lampspänningen,
varigenom deras strömbehov för en och samma effekt nedgår till hälften, dels att vid
symmetrisk belastning även lampornas hela energiförbrukning överföres med dubbla
spänningen och deras totala strömbehov således halveras. Då spänningen är dubbelt så
stor som vid tvåledarsystemet och ett visst procentuellt spänningsfall tillåtes, kunna
ledningarna sålunda dimensioneras för det dubbla spänningsfallet vid halva strömmen,
varför ledningsarean teoretiskt skulle kunna reduceras till en fjärdedel. I praktiken
utlägges vanligen en nolledning med ytterpolernas halva area för att kunna uppta den
utjämningsström, som enligt erfarenheten från utförda anläggningar högst kan väntas
uppkomma. Enligt fig. 269 hava vi sökt schematiskt åskådliggöra strömfördelningen
vid exempelvis 5 lampor inkopplade till pluspolen och endast 3 st. till minuspolen. Om
varje lampa tar 1 ampère, kommer i plusledningen att framgå 5 A, i nolledningen 2 A
och i minusledningen 3 A. Nolledningen kommer således alltid att genomgås av en ström,
som är lika med skillnaden mellan ytterpolernas strömvärden. På grund av nolledningen
kommer kopparbesparingen vid treledarsystemet i praktiken ej att bli fullt så stor som
ovan angivits.
Fig. 269. Treledarsystem för likström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
